söndag 29 januari 2012

Ska vi förvisa "Vård, skola, omsorg!" till historiens vindskammare?

De senaste årtiondena har vård, skola och omsorg dragits med försämrade resultat.
Och som för att dölja det har samma årtiondes mest uttjatade politiska slogan varit just "Vård, skola, omsorg!"

Få har ställt frågan Hur?
Och ännu färre har frågat om prioriteringar inom (och mellan) vård, skola, och omsorg.

Denna slogan, "Vård, skola, omsorg!", har alltså snarast haft en fördummande och inskränkande effekt på den politiska debatten - eller på det politiska samtalet om man så vill. Det är ju absolut ingen som menar att vi inte ska prioritera "Vård, skola, omsorg!"

Det finns ett par besvärliga problem med att säga att vi ska satsa på detta:

Vi satsar redan på det.

Vi satsar riktigt mycket, om man jämför med många andra länder.

Står resultatet i proportion till insatsen?
Det är däremot en relevant fråga.

Det andra stora problemet med denna slogan är att satsning på skolan befinner sig i en helt annan position i kedjan av orsaker och verkan än satsning på vård och omsorg. Satsningar på skolan möjliggör att vårt samhälle i framtiden ska kunna fortsätta satsa på vård och omsorg. Att idag prioritera vård och omsorg i förhållande till skolor och universitet, det är det samma som att nedprioritera skolan, vilket vore att såga av den gren vi sitter på.

Arbetslösheten är destruktiv
Ett lite annorlunda sätt att satsa på barnen, som jag själv tror är själva nyckeln till samhällets nutida problem, det är arbetslösheten - och diskrimineringen på arbetsmarknaden.

Många barn växer upp omgivna av hopplöshet och väldigt låga förväntningar. De känner få eller inga som har ett hederligt arbete, och de kan inte se att de själva skulle ha några chanser att bli accepterade i samhället.

Hur skulle det vara möjligt att ändra på det?

Bortsett från att en arbetstidsförkortning av ett eller annat slag förhoppningsvis skulle hjälpa till att få ned arbetslösheten, så är jag övertygad om att Sverige som det ser ut i vår tid måste bli en meritokrati.

Det får inte längre handla om personliga kontakter och rätt efternamn när företag och myndigheter rekryterar. Om rekrytering inte sker internt, så måste det bli regel att grunda sig på uteslutande objektiva kriterier - därmed främst på formella meriter och, i andra hand, antal år av väl vitsordat arbete.

Men förutsättningen är så klart att vi verkligen vill minska på arbetslöshet och diskriminering. Vilka av oss vill det på allvar? Det är en fråga väl värd att grunna på.



p.s.
Du kanske undrar vad jag menar med arbetstidsförkortning?
För att inte bli långrandig så försöker jag fatta mig kort:

Arbetslösheten motsvarar ungefär 150 arbetade veckor om man slår ut den på dem som arbetar.

En arbetstidsförkortning som tas ut i form av kortare arbetsdagar kommer att slå mycket ojämnt mot olika grupper av arbetstagare. Många kommer att förväntas utföra dagens arbete på 90% av arbetstiden. Det ger inte så mycket sänkt arbetslöshet!

En arbetstidsförkortning i form av hela lediga veckor eller månader, däremot, innebär att vikarier måste tillsättas. Och därmed till sänkt arbetslöshet samtidigt som många människor får chansen att tillfälligt prova på att vikariera i andras ställe - vilket i många fall kommer att leda till att rätt man fortare och lättare kan hamna på rätt plats.

Vi har ett gemensamt behov av att folkpensionsåldern luckras upp så att fler ska klara att arbeta efter 65-årssträcket.

För att fler ska klara dels att arbeta fram till sin 65-årsdag, dels efter den, skulle medelålders löntagare behöva mera av återhämtningsperioder - litegrann som systemet med Kur länge fungerade i Västtyskland.

Min förhoppning är därför att de där 150 veckorna fördelas på medelålders arbetstagare enligt principen: 48-åringen får en extra ledig vecka, 49-åringen två veckor, ...64-åringen får 17 årligen lediga veckor som alla ersätts ur pensionssystemet, och som kommer i tillägg till den enskildes avtalade semesterveckor.

Detta skulle medföra en mera gradvis övergång till livet som pensionär, det skulle säkert medföra ett minskat behov av sjukskrivningar och förtidspensionering, och det skulle dessutom kanske stimulera löntagare vars barn flugit ut att göra större avsättningar till pensionssystemet - vilket i sig vore bra och lämpligt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar