Dumhet eller illvilja

Det finns mycket som är anmärkningsvärt med massmediedrevet om 11-åringen som "slängdes" av tåget i Kumla.

Men något av det mest graverande är uppgiften att 22-åringen köpt en biljett till Herrljunga, och sedan fyra mil efter Herrljunga, inför uppehållet i Alingsås (och först då!), berättat för tågpersonalen att hennes syster skulle stiga av där i Alingsås men var försvunnen sedan Kumla, och att hon själv skulle till Göteborg.

SJ:s informationsavdelning, som på ett tidigt stadium bekräftade att 22-åringen hade biljett, verkar ha undanhållit en väsentlig del av sanningen. Därtill hävdar SEKO-tidningen att massmedia spridit uttalanden från de båda flickorna som var rena lögner. Fast det är kanske svårare att kritisera massmedia för just den saken. Det var inte så lätt för journalister att veta att 22-åringen i verkligheten satt omedelbart framför 11-åringen när konduktören kom för att kontrollera hennes biljett. Om någon säger att man varit på toaletten så är det inte riktigt möjligt för en journalist att granska några fakta. Och SJ-anställda hade förbjudits att berätta det var och en av dem kunde veta.

Men det är verkligen inte hedrande för Sveriges journalistkår att ingen ur den kom på att ställa enkla frågor. Istället handlade man tydligen utifrån maximen "kolla aldrig en bra story, för då kanske den spricker!"


Och spruckit har den ju gjort med besked nu. Men det ges givetvis ingen uppmärksamhet.

Som miljöengagerad är jag mer eller mindre med automatik en tågvän. Och jag är därför mycket frustrerad över olika tillkortakommanden och skandaler. Men jag frågar mig i vems intresse som dessa massmedieaktörer agerar när de bedriver kampanjjournalistik mot personalen på tågen.

De två senaste veckorna har det skett två allvarliga tillbud i Skåne, då aggressiva resenärer hotat och misshandlat konduktörer. Samtidigt odlar de organiserade gratisåkarna (planka.nu) en allt skarpare polarisering där länstrafikens personal mer och mer beskrivs som lika föraktliga som poliser.

Jag oroas!
Jag oroas både av massmedias osakliga attacker och av gratisåkarnas konfrontatoriska språkbruk. Båda drabbar personalen först.

Men i sista hand är det vi resenärer som drabbas.

Facit om Neema, 11-åringen som "kastades" av tåget i Kumla

Medias agerande ser ut att vara
lika fult som tåget där allt började

SEKO-tidningen får antagligen sista ordet om incidenten i Kumla i juli i år. Då presenterade massmedia en historia som ökade SJ:s badwill, och som i synnerhet drabbade konduktörernas anseende.

Nu verkar det som om massmedia med avsikt, eller av lättja, presenterade historien oprofessionellt och helt kritiklöst.

Såhär skriver SEKO-tidningen nr 3, 2011:
[utdrag:]

Vad hände egentligen?
De fakta som SEKO fått fram hittills och som går att redovisa, visar klart och tydligt på att personalen ombord gjorde sitt jobb och inget annat.

Tåget var en dubbeldäckare och mellan Örebro och Örebro S viserar tågmästaren biljetterna hos passagerarna som sitter på undervåningen, för att sedan direkt efter avgång från Örebro S direkt gå upp till övervåningen för att visera nytillkomna resande. Tågmästaren ser en kvinna (22-åringen) som sitter och sover där det nyss hade suttit ett par som gick av vid Örebro Södra och väcker henne (somnade väldigt fort) och ber om biljett. Hon säger att hon ska köpa en biljett till Herrljunga vilket hon även gör.

På soffan direkt bakom denna kvinna sitter ännu en till nytillkommen resenär (”11-åringen”) som tågmästaren frågar efter biljetten hos. Denna resenär svarar först inte utan tittar bara på tågmästaren, trots flera försök till att får reda på vart hon tänkt resa och om hon är villig att köpa en biljett. Efter en stund svarar resenären att ”biljetten är borta” utan att tala om vart hon tänkt resa. Under tiden tågmästaren försöker lösa sina arbetsuppgifter sitter 22-åringen på sätet framför soffan. Varför hon inte talade om att 11-åringen var hennes syster och försökte hjälpa henne kan hon bara svara på själv.

Tågmästaren bedömer att flickan som fortsätter att vara tyst till att vara minst 15-16 år och ber henne lugnt ta med sig väskan och följa med ner till vestibulen på nedervåningen. Flickan följer med ner och tågmästaren fortsätter med att på nytt försöka prata med henne utan att få något svar. Frågar om hon har pengar så hon kan köpa biljett och ber henne ta fram plånboken Flickan tar fram plånboken. Där finns det inte pengar så att det räcker till en biljett.

Tågmästaren förklarar att det inte är okej att åka tåg utan biljett och säger att det är lika allvarligt som att snatta i en affär. Frågar om hon brukade gå in i en affär och ta grejer utan att betala varpå flickan skakade på huvudet. Tåget närmar sig Kumla och tågmästaren gör ett nytt försök att få reda på vart flickan ska resa. Flickan svarar nu att hon ska till Göteborg.

När tåget är framme i Kumla ombeds flickan att stiga av tåget vilket hon även gör.

”11-åringen” hade ingen biljett, och efter att inte heller kunnat betala så bedömer tågmästaren att hon kan avvisas från tåget. Avvisningen sker enligt SJ:s regelverk eftersom flickan bedöms vara minst 16 och kanske till och med 18 år gammal. I denna ålder är man straffmyndig och anses kunna förstå att man skall betala för sig och kunna klara sig på egen hand. Erfarna Poliser bekräftar också att flickan mycket väl kan anses vara ca 16–18 år, vilket styrker att tågmästaren gjort rätt bedömning.

I första skedet var beskeden i media att bägge flickorna hade biljett. Sedan ändrades detta till att man köpte dessa på tåget och att tågmästaren sedan avvisade ”11-åringen”. Enligt handdatorns försäljningslogg sålde tågmästare en biljett till 22-åringen (systern), ingen biljett är såld till systern. Under resan till Kumla som tar cirka 12 minuter informerade 22-åringen aldrig tågmästaren om sin yngre syster som satt på sätet bakom henne.

Tåget fortsätter sedan till Hallsberg där det sker ett personalbyte. Först i Alingsås kontaktar 22-åringen den nya personalen ombord och berättar att hon har en syster med ombord på tåget som ska av där. Själv ska hon fortsätta till Göteborg.

Enligt uppgifter i media använder 22-åringen hela resan från Hallsberg ner till Göteborg för att leta efter sin syster. Sanningen är alltså att hon inte ger sig tillkänna för tågpersonalen förrän i Alingsås trots att hon köpt en biljett till Herrljunga. (I media har flickorna sagt att de skulle resa till Borås) Först då görs ett utrop efter systern och därefter larmas SJ Trafikledning som i sin tur larmar polis. Larmet till polis försenas alltså med flera timmar pga 22-åringen inte larmar tågpersonalen om att systern saknas. Det finns inga uppgifter som styrker hennes egen berättelse att hon sprungit runt och letat efter systern under resan ner till Alingsås, varken från resenärer eller ombordpersonal.

Uppgiften om att hon kontaktat ombordpersonalen efter avgång Hallsberg stämmer inte. Allt prat om besök i restaurangvagnen mm är inte heller korrekt, eftersom inga restaurangvagnar finns i dubbeldäckarna.

Enligt inte fullt bekräftade uppgifter möttes hon av två män vid ankomst till Göteborg vilket gör det troligt att målet för resan var just Göteborg.

Damen
På förmiddagen återfinns ”11-åringen”. Hon har tagits om hand kvällen innan av en äldre dam som tyckte att hon skulle vila ut över natten innan polisen kontaktades. Tyvärr kontaktade hon inte polisen överhuvudtaget, utan det var ett tips från SJ Contactcenter, efter det att kvinnan ringt och köpt en biljett Kumla – Nora, som ledde till att flickan senare hittas av polisen. Mycket oro och onödigt letande hade kunnat undvikas om ”11-åringen” inte förts undan av damen i Kumla. Vi menar att hennes handlingar borde utredas.

 - Om hennes agerande är kriminellt eller inte borde prövas.

Skapar poliser uppseendeväckande nyheter för att få tipspengar och en semestervecka i Thailand?

Björn Nilsson ställer en fråga som kanske är lite inopportun. Vi lever ju i Sverige, och Sverige är ju som vi alla vet världens mest rättssäkra, mest demokratiska och minst korrupta land. Ja, kort sagt: Skapelsens krona, om det inte vore för vintermörker och skånska stormar.

Frägan ställs till Jan Hellin, chefredaktör för Aftonbladet, men hade kunnat ställas till många fler.

I den bästa av alla världar skulle vi få svar på den här frågan från både politiska högdjur, polisen och från pressen.

Men kanske har vi inte nått ända fram till det tillståndet riktigt ännu?

Hej Jan :)
Jag tycker som du att källskyddet är otroligt viktigt, och beklagar att vi nu lever i ett land där det urholkats av bl a statlig avlyssning. Jag tycker att det är viktigt att även högt uppsatta tjänstemän och representanter för ordningsmakten omfattas av det.

Men, det här med ekonomiska incitament...?

Tycker du inte att det är problematiskt att poliser avlönas av nyhetsredaktioner för att läcka information om till exempel kändisar som hamnat i klammer med rättvisan? Riskerar det inte att påverka polisens arbete om en polis vet att det finns en Thailand-resa med familjen att hämta om han bara lyckas få ett positivt urinprov på någon kändis på väg från krogen?

En direkt följdfråga är förstås att eftersom du som chefredaktör har viss insyn i det här, hur har det påverkat din tillit till ordningsmakten på ett mer personligt plan? Litar du fortfarande på polisen?

Motivera gärna ditt svar - det ska bli mycket intressant läsning.
MvH

-Beelzebjörn