Apropå de arbetslösa som är sämst utbildade

Anhöriginvandringen till Sverige är på väg mot nya rekord. Det är hög tid att fundera över hur vårt samhälle och de anländande ska anpassa sig till varandra. I går fick integrationsminister Erik Ullenhag en utredning om nyanlända kvinnor och anhöriginvandrare på arbetsmarknaden. Det är ett steg i rätt riktning.

En ledare i Dagens Nyheter citerar kritiskt:
"Utredningen ser ett behov av att stärka kompetensen hos korttidsutbildade."

Det är säkert sant, på sätt och vis, att ett sådant behov kan finnas.

Men problemet på arbetsmarknaden i många EU-länder (inklusive Sverige) är snarare att det verkar ha gått inflation i utbildning. Arbetssökande med körkort har större chans att få arbete även om det aldrig någonsin kommer att bli aktuellt att köra någon bil i tjänsten. Och för de enklaste arbetsuppgifter förväntas man hos oss i Sverige ha nioårig grundskola plus treårigt gymnasium.

Resultatet blir att de som av olika skäl inte passar in i ett system där det krävs tämligen lång utbildning för enkla arbetsuppgifter, de blir utstötta ur arbetsmarknaden och ur samhället. Skälen kan vara många olika. Alla människor är faktiskt inte skapta så att de passar i en skolbänk i hela tolv år. Och det blir inte lättare av att både ungdomar och vuxna genomskådar att de där tolv årens skolgång faktiskt inte är speciellt relevanta för de arbeten som de krävs för.

Detta är, bland annat, en grogrund för kriminalitet och mafiastrukturer.

När t.ex regeringsutredningar uttrycker sig som om de korttidsutbildade inte får arbete eftersom de är lågutbildade, då är det närmast ett självbedrägeri.

Vi har, för tillfället, en arbetslöshet som SCB uppskattar till 7,4% och i runda tal 375.000 personer. Vad händer efter att kompetensen hos dessa korttidsutbildade stärkts?
Sjunker arbetslösheten då?

Även om det faktiskt är teoretiskt tänkbart, så ska vi inte vara orealistiska. Även om arbetslösheten verkligen skulle sjunka därför att landets konkurrenskraft ökar, så kommer den förändringen att vara marginell. Det kommer fortfarande att handla om i runda tal 375.000 personer som är arbetslösa. I bästa fall kommer de, vars kompetens stärkts, att slå ut andra individer från arbetsmarknaden. I sämsta fall kommer de att besviket upptäcka att de fortsätter vara arbetslösa, trots sin stärkta kompetens.

De som invandrar till Sverige i vuxen ålder, de kommer bara i lyckliga undantagsfall klara av att lära sig en "tillräckligt bra" svenska för att framgångsrikt kunna konkurrera med invandrarbarn som är födda i Sverige men har utländskt modersmål - för att inte tala om konkurrensen med de ungdomar som har svenskt modersmål.

Dagens Nyheter-ledaren skriver helt vettigt:

Indiern Bunker Roy har med sitt barfotauniversitet visat att det går att få också analfabeter att klara ett slags grundnivå för att rita och bygga hus, elektrifiera hela byar genom solcellsenergi och laga skolbarns tänder (DN 9/9). Sett ur det perspektivet ter det sig märkligt att det inte skulle finnas en enda syssla i Sverige som kan utföras utan att man har koll på alla satsdelar och oregelbundna verb.

För att kunna fungera som medborgare är det förstås viktigt att kunna kommunicera både skriftligt och muntligt. Det måste vara målet. Men vägen för dem som har längst dit måste gå parallellt med något slags sysselsättning. Annars slås individer ändå ut.

Det som skulle behövas är mer kreativa arbetsgivare, mindre fyrkantiga fackföreningar och lägre ingångslöner. Den som saknar både utbildning och adekvata språkkunskaper kan inte gå in på samma lön som den som har 12 skolår bakom sig.

Här kommer vi närmre en lösning.

DN-ledaren vill visserligen kasta tesen om "lika lön för lika arbete" på historiens skräphög.
Under mantelfållen anar man bockfoten!

Det vore ju helt tillräckligt att konstatera att det inte är lika arbete som utförs av någon som gått 12 år i svensk skola jämfört med någon som varit analfabet till vuxen ålder.

I många yrken är språklig och kulturell kompetens verkligen en del av arbetet. Det handlar inte bara om att kunna ta till sig arbetsledningens instruktioner och att kunna tolka det outsagda från kollegor och överordnade. Det handlar ofta om att i tal, skrift och med mimik kommunicera med vårdtagare och kunder.

Om ens arbetsgivare vänder sig till somaliska kunder/klienter så är det en viss sorts språklig och kulturell kompetens som är värdefull. Det påverkar givetvis vem som blir anställd.

Sak samma om kunderna/klienterna är invandrare från Finland. Vissa etniska grupper är tillräckligt stora (åtminstone i vissa städer) för att några arbetstagare ska kunna omsätta sådan kompetens i inkomstbringande arbete.

Men för de allra flesta gäller motsatsen:

• Den som är född utomlands, och därför har ett annat modersmål än svenska, den har ett handikapp på arbetsmarknaden. Den som är född i landet men i en familj vars hemspråk är ett annat än svenska, och därför har ett främmande modersmål, den har nog också ett handikapp, även om det är lättare.
• Att ha ett utländskt efternamn är ett handikapp, oavsett hur bra man talar. Att ha ett avvikande utseende, genom t.ex hudfärg eller klädsel, kan i många fall också vara ett handikapp.
• Andra exempel på handikapp kan vara att ha luckor i sitt CV, kanske på grund av sjukdom, att ha avbrutit påbörjade utbildningar, eller att inte ens ha påbörjat utbildningar. 
• Att vara över 45 år gammal, eller kanske till och med över 55 år, det är också ett handikapp, vilket rimmar illa med det samhällsekonomiska behovet att förskjuta pensioneringen mot högre och högre ålder.
• Men störst handikapp av alla är det att tala en bruten svenska.

För vårt samhälles framtids skull är det viktigt att inte skapa permanenta minoriteter som står utanför.
Därför gäller det att se till att sådana handikapp inte hindrar människor från att finna en försörjning.


Men så måste man fråga sig igen:
Kommer sänkta ingångslöner att sänka arbetslösheten?

Nej, att sänka ingångslönerna (även om det blir en sänkning ned till socialbidragsnivå), det kommer nog främst att få den konsekvensen att "botten går ur" arbetsmarknaden, och att vi hamnar i en spiral där först underklassen, sedan arbetarklassen och slutligen medelklassen i tur och ordning får uppleva att bli väldigt mycket fattigare än dem man jämför sig med. Då kommer också botten på bostadsmarknaden att gå ur, och många människor uppleva att de har skulder på sina bostäder som är större än vad bostäderna kan säljas för.

Det kan finnas starka skäl för fackföreningarna att fundera över om det är rätt taktik att försöka hålla ingångslönerna så höga som möjligt, och spannet mellan ingångslön och slutlön så litet som möjligt. Själv är jag mycket tveksam till det. Men skälen för att sänka ingångslönen och vidga lönespannet, det skälet bör vara att det upplevs som rättvisare av fackets medlemmar. Ska man istället försöka sänka arbetslösheten med sådana metoder, då lär det ta en ände med förskräckelse.

Det vore mycket viktigare att fundera ut hur hela befolkningen ska kunna sättas i arbete, istället för att lägga ned ansträngningar på att hjälpa människorna på samhällets botten att konkurrera med varandra - om vem som ska slippa bli utslagen det här året, typ!

Därför bör vi snarare tänka i banor av obligatorisk arbetslivspraktik, säg 20 timmar i veckan, för alla som varit arbetslösa mera än, säg, tre månader. Och rabatt på de sociala avgifterna när någon blir fast anställd efter sådan praktik. Samt någon form av arbetstidsreform för att bättre dela på arbete och ledighet.

Kan 7,4% arbetslöshet minska?

Du kanske undrar vad jag menar med arbetstidsförkortning?
För att inte bli långrandig så försöker jag fatta mig kort:

Arbetslösheten motsvarar ungefär 150 arbetade veckor, om man slår ut den på dem som arbetar.

En arbetstidsförkortning som tas ut i form av kortare arbetsdagar kommer att slå mycket ojämnt mot olika grupper av arbetstagare. Många kommer att förväntas utföra dagens arbete på 90% av arbetstiden. Det ger inte så mycket sänkt arbetslöshet!

En arbetstidsförkortning i form av hela lediga veckor eller månader, däremot, innebär att vikarier måste tillsättas. Och därmed leda till sänkt arbetslöshet samtidigt som många människor får chansen att tillfälligt prova på att vikariera i andras ställe - vilket i många fall kommer att leda till att rätt man fortare och lättare kan hamna på rätt plats.

Vi har ett gemensamt behov av att folkpensionsåldern luckras upp så att fler ska klara att arbeta efter 65-årssträcket.

För att fler ska klara av att arbeta dels fram till sin 65-årsdag, dels efter den, skulle medelålders löntagare behöva mera av återhämtningsperioder - litegrann som systemet med Kur länge fungerade i Västtyskland.

Min förhoppning är därför att de där 150 veckorna fördelas på medelålders arbetstagare enligt principen: 48-åringen får en extra ledig vecka, 49-åringen två veckor, 50-åringen får tre, ...och 64-åringen får 17 årligen lediga veckor i tillägg till den enskildes avtalade semesterveckor.

Under de lediga veckorna har man ju levnadsomkostnader som alltid annars. Hur ska man klara dem?

Om man kopplar ersättningen till pensionssystemet, så att ersättningen per vecka blir densamma som man hade fått klara sig på som pensionär, då skulle flera syften uppnås: Den enskilde skulle vänja sig vid pensionens storlek och ha en klar uppfattning före pensioneringen om hur ekonomin påverkas. Genom att varje år bli påmind om hur stor eller liten ens pension kommer att bli, så stimuleras man att göra större avsättningar till pensionssystemet - vilket i sig vore bra och lämpligt!

Detta skulle medföra en mera gradvis övergång till livet som pensionär, och säkert medföra ett minskat behov av sjukskrivningar och förtidspensionering.