Vem är det som uppskattar när man gör ett bra jobb?

Jag hade ett rätt underbart möte med en paranoid schizofreniker i förrgår.

Jag hade tid att ta det lugnt. Att bara lugnt lyssna och ta emot hans beskyllningar, och säga emot så lite som möjligt fastän de är rätt så verklighetsfrämmande. Det är ofta en bra och effektiv metod.

Och efter en timme började han vända. Från att ha gjort aggressiva utfall mot allt och alla (inklusive mot mig, så klart) blev han alltmera harmonisk. Sedan hade vi en rätt rolig avslutande halvtimme, då vi faktiskt kunde prata om en del viktiga saker mellan roligt prat om andra saker.

Då blev jag stolt och nöjd över mig själv.

Andra dagar blir jag bara så väldigt trött på att det bara är jag själv som uppskattar mina arbetsinsatser. Ofta finns det ju liksom ingen annan som är med, och kan tycka att jag gör ett bra jobb. Fast även när det verkligen är någon annan med, en kollega eller en anhörig eller någon myndighetsperson, så känns det som om ribban för uppskattande beröm är satt så högt att det är självklart att ingen når upp till den - och framförallt: att ingen ska eller bör nå upp till den. Och gör man då det i alla fall, då kanske det snarast skapar misstänksamhet?

I sådana här branscher är det ont om ekonomiska belöningar - sådan har jag sällan sett något av i alla fall. Så det är ju framförallt vårdtagarnas uppskattning som är belöningen och drivkraften för oss som arbetar.

Då kan man fråga sig:
Är det bra eller dåligt?

De otacksamma invandrarna

Paulina Neuding har en rätt förskräcklig kolumn på ledarsidan i dagens SvD. Hennes slutkläm är:

Vi vet att diskriminering och polisvåld förekommer. Analysen bör ändå rymma det faktum att Rosengård är ett område som präglas av en generositet gentemot människor i nöd som förmodligen saknar motstycke i världen.

Det vore säkert möjligt att tolka henne välvilligt. Men det hjälper inte. Hennes kolumn för fram ett budskap som är direkt destruktivt för landet. Legitim kritik sveps undan med att Sverige är världsbäst.

Vi som har ett icke-nordiskt utseende, och de som har icke-svenska namn, liksom de som tillhör andra religioner än de lutherska samfundens, vi borde ha rätten att bli likaberättigade medborgare i Sverige - inte bara på pappret, utan i verkligheten också.

Kritik mot diskriminering är legitim. Diskrimineringen på både arbetsmarknad och bostadsmarknad förstärker den bostadssegregering som i förlängningen leder till fortsatt diskriminering. På det sättet är risken stor att arbetslöshet, kriminalitet och fattigdom ärvs från generation till generation. Och därmed skapas också grogrund för rasistiska föreställningar om att vissa människor skulle vara mindre kapabla, och att segregeringen och diskrimineringen vore helt berättigad och naturlig.

Så får det inte bli!

Sverige har en lång tradition av att införa progressiva idéer i lagboken redan innan det egentligen funnits en majoritet för dem i den allmänna opinionen. Bästa exemplen är antagligen förbudet mot barnaga och partnerskapslagen för homosexuella. Folket har följt sina demokratiskt valda ledare, och i efterhand tagit till sig de progressiva lagarna.

Frågan är:
Kan det folkliga motståndet mot främlingar lagstiftas bort på samma sätt?
Motståndet mot Sveriges stora mottagande av flyktingar (och  deras anhöriga) är stort. Nästan dubbelt så många tycker att flyktingmottagandet bör bli mindre, jämfört med andelen som vill öka mottagandet eller helt enkelt behålla dagens ambitionsnivå.
[Källa: SOM-Institutet, Svenska trender 1986-2009, sid. 49]

Kroksbäck

Då är det viktigt att välja vilka frågor som ska prioriteras i debatten. Viktigast är att komma åt grogrunden för främlingsfientligheten. Ett av de mera lyckade projekten, och minst kostsamma, har varit bussningen av elever från den mycket invandrartäta stadsdelen Kroksbäck i Malmö till den lika invandrarglesa stadsdelen Limhamn.

Det viktiga med bussningsprojektet var inte att just dessa elever fick uppleva fördelarna med integration, utan att det gick att visa hur viktigt det är att motverka segregering. Kroksbäckselevernas skolprestationer förbättrades utan att Limhamnselevernas prestationer försämrades. Bland annat halverades andelen elever från Kroksbäck som bokstavligen misslyckades med grundskolan. Det vill säga: andelen som gick ut grundskolan utan att ha behörighet att fortsätta på gymnasiet minskade från 36% till 20%.

På den linjen måste Sverige fortsätta.

Det är konstruktiva förslag vi behöver diskutera.
Vi ska inte låta bli att kritisera det som är fel, men vi måste anstränga oss mera för att vinna gehör för de nödvändiga förändringarna och ägna oss mindre åt att underblåsa motsättningarna mellan grupperingar och partier.