lördag 19 februari 2011

Vem är det som uppskattar när man gör ett bra jobb?

Jag hade ett rätt underbart möte med en paranoid schizofreniker i förrgår.

Jag hade tid att ta det lugnt. Att bara lugnt lyssna och ta emot hans beskyllningar, och säga emot så lite som möjligt fastän de är rätt så verklighetsfrämmande. Det är ofta en bra och effektiv metod.

Och efter en timme började han vända. Från att ha gjort aggressiva utfall mot allt och alla (inklusive mot mig, så klart) blev han alltmera harmonisk. Sedan hade vi en rätt rolig avslutande halvtimme, då vi faktiskt kunde prata om en del viktiga saker mellan roligt prat om andra saker.

Då blev jag stolt och nöjd över mig själv.

Andra dagar blir jag bara så väldigt trött på att det bara är jag själv som uppskattar mina arbetsinsatser. Ofta finns det ju liksom ingen annan som är med, och kan tycka att jag gör ett bra jobb. Fast även när det verkligen är någon annan med, en kollega eller en anhörig eller någon myndighetsperson, så känns det som om ribban för uppskattande beröm är satt så högt att det är självklart att ingen når upp till den - och framförallt: att ingen ska eller bör nå upp till den. Och gör man då det i alla fall, då kanske det snarast skapar misstänksamhet?

I sådana här branscher är det ont om ekonomiska belöningar - sådan har jag sällan sett något av i alla fall. Så det är ju framförallt vårdtagarnas uppskattning som är belöningen och drivkraften för oss som arbetar.

Då kan man fråga sig:
Är det bra eller dåligt?

2 kommentarer:

  1. Jag valde också, medvetet, ett underbetalt vårdande yrke. Och kan hålla med om att det inte speglar sig i plånboken att jag ör en insats i världen. Och inte alltid heller från kollegor. Ibland tror jag inte att man får vara FÖR bra... eller FÖR engagerad. Jag tror att mina år i vården gett mig jättemycket, ibland intressanta kollegor, ibland idiotchefer. Men framförallt har det gett mig patienters/vårdtagares glädje.
    Jag visste nog inte när jag började, just hur pass viktigt det var för mig. Jag önskar ju att det var så att man skulle kunna berömmas även av sina chefer, och att plånboken visade mitt engageman... Men tills dess är jag glad över att mitt arbete tillfredställer mig.
    Så bra eller dåligt? Både och, var jag tvungen att välja skulle jag alltid välja patientens uppskattning. Den är värd mest för mig.

    SvaraRadera
  2. En vårdare sa engång: Man är ingen bra vårdare förrens man har blivit JO anmäld minst tre gånger. Efter 5 år i kriminalvården är jag nu inne på min 4 JO-anmälan, men inte mot min person tack och lov. Jag är heller inte vårdare utan ansvarig för den livsviktiga maten på anstalten. Jag håller dock inte med vårdaren ifråga och ser inte mina JO anmälningar som ett mått på framgång mest bara som en tjockare hud på näsan. Jag tycker inte helt att de intagnas uppskattning är ett mått på framgång heller, men den gyllene medelvägen kanske vore något att sträva efter.

    SvaraRadera