Är det hårfärg som "räddat kvar" Haddile i Sverige?

Det är sällan jag förmår uppskatta det som Hanne Kjöller skriver.

Idag är ett undantag: Hon påminner om att Haddile-folkstormen inte uppstått när andra barn tvingats flytta från sina fosterhem till sina biologiska föräldrar.

Kjöller har lyckats belysa flera relevanta problem.
Och hon har förbättrat den svenska debatten.
Läs gärna hennes ledare!

Men givetvis, som vanligt, har Hanne Kjöller fått en hel del om bakfoten.
Hon avslutar:

Intressant är också att det uppenbart krävs ett mörkhårigt barn för att den ska aktualiseras.

Ja, Kjöller kan ha en poäng i att det verkar finnas människor runtomkring henne som reagerar "anti-rasistiskt" och ser mörkhåriga barn som en symbol för förtryckta folk.

Men då befinner sig Kjöller i den mycket säregna kulturelitistiska ekokammaren på Södermalm.

Resten av oss ser att det handlar om att utsätta en tvååring för ett abrubt språk- och kulturbyte. Just i Sverige, där 70.000 finskspråkiga barn fosterhemsplacerades i svenskspråkiga familjer under andra världskriget, bör detta väcka starka känslor.

Och att det handlar om att skicka flickan från den fosterfamilj som är den enda familj hon känner - till ett barnhem!

Hanne Kjöller lyckas också (naturligtvis!) blanda ihop folkslag och medborgarskap när hon menar att flickan som har franskt medborgarskap skulle ha fransk etnicitet.

Kjöller må ha stort förtroende för Frankrike som nation, och känna sig ställföreträdande förnärmad över att människor runtomkring henne jämställer kulturnationen Frankrike med det Afrika och det Asien som vi i vår välvilja vill rädda så många människor som möjligt ifrån - genom att vara världsbäst i humanitär invandring.

Men många andra svenskar ser nog snarare Frankrike som ett land som man inte känner och inte har insyn i. Placering på barnhem i Sverige hade nog inte väckt riktigt samma reaktioner som de långtgångna planerna, vilka folkstormen faktiskt förmådde modifiera, på att skicka Haddile Khemice till barnhem i Frankrike.

Ska vi förvisa "Vård, skola, omsorg!" till historiens vindskammare?

De senaste årtiondena har vård, skola och omsorg dragits med försämrade resultat.
Och som för att dölja det har samma årtiondes mest uttjatade politiska slogan varit just "Vård, skola, omsorg!"

Få har ställt frågan Hur?
Och ännu färre har frågat om prioriteringar inom (och mellan) vård, skola, och omsorg.

Denna slogan, "Vård, skola, omsorg!", har alltså snarast haft en fördummande och inskränkande effekt på den politiska debatten - eller på det politiska samtalet om man så vill. Det är ju absolut ingen som menar att vi inte ska prioritera "Vård, skola, omsorg!"

Det finns ett par besvärliga problem med att säga att vi ska satsa på detta:

Vi satsar redan på det.

Vi satsar riktigt mycket, om man jämför med många andra länder.

Står resultatet i proportion till insatsen?
Det är däremot en relevant fråga.

Det andra stora problemet med denna slogan är att satsning på skolan befinner sig i en helt annan position i kedjan av orsaker och verkan än satsning på vård och omsorg. Satsningar på skolan möjliggör att vårt samhälle i framtiden ska kunna fortsätta satsa på vård och omsorg. Att idag prioritera vård och omsorg i förhållande till skolor och universitet, det är det samma som att nedprioritera skolan, vilket vore att såga av den gren vi sitter på.

Arbetslösheten är destruktiv
Ett lite annorlunda sätt att satsa på barnen, som jag själv tror är själva nyckeln till samhällets nutida problem, det är arbetslösheten - och diskrimineringen på arbetsmarknaden.

Många barn växer upp omgivna av hopplöshet och väldigt låga förväntningar. De känner få eller inga som har ett hederligt arbete, och de kan inte se att de själva skulle ha några chanser att bli accepterade i samhället.

Hur skulle det vara möjligt att ändra på det?

Bortsett från att en arbetstidsförkortning av ett eller annat slag förhoppningsvis skulle hjälpa till att få ned arbetslösheten, så är jag övertygad om att Sverige som det ser ut i vår tid måste bli en meritokrati.

Det får inte längre handla om personliga kontakter och rätt efternamn när företag och myndigheter rekryterar. Om rekrytering inte sker internt, så måste det bli regel att grunda sig på uteslutande objektiva kriterier - därmed främst på formella meriter och, i andra hand, antal år av väl vitsordat arbete.

Men förutsättningen är så klart att vi verkligen vill minska på arbetslöshet och diskriminering. Vilka av oss vill det på allvar? Det är en fråga väl värd att grunna på.



p.s.
Du kanske undrar vad jag menar med arbetstidsförkortning?
För att inte bli långrandig så försöker jag fatta mig kort:

Arbetslösheten motsvarar ungefär 150 arbetade veckor om man slår ut den på dem som arbetar.

En arbetstidsförkortning som tas ut i form av kortare arbetsdagar kommer att slå mycket ojämnt mot olika grupper av arbetstagare. Många kommer att förväntas utföra dagens arbete på 90% av arbetstiden. Det ger inte så mycket sänkt arbetslöshet!

En arbetstidsförkortning i form av hela lediga veckor eller månader, däremot, innebär att vikarier måste tillsättas. Och därmed till sänkt arbetslöshet samtidigt som många människor får chansen att tillfälligt prova på att vikariera i andras ställe - vilket i många fall kommer att leda till att rätt man fortare och lättare kan hamna på rätt plats.

Vi har ett gemensamt behov av att folkpensionsåldern luckras upp så att fler ska klara att arbeta efter 65-årssträcket.

För att fler ska klara dels att arbeta fram till sin 65-årsdag, dels efter den, skulle medelålders löntagare behöva mera av återhämtningsperioder - litegrann som systemet med Kur länge fungerade i Västtyskland.

Min förhoppning är därför att de där 150 veckorna fördelas på medelålders arbetstagare enligt principen: 48-åringen får en extra ledig vecka, 49-åringen två veckor, ...64-åringen får 17 årligen lediga veckor som alla ersätts ur pensionssystemet, och som kommer i tillägg till den enskildes avtalade semesterveckor.

Detta skulle medföra en mera gradvis övergång till livet som pensionär, det skulle säkert medföra ett minskat behov av sjukskrivningar och förtidspensionering, och det skulle dessutom kanske stimulera löntagare vars barn flugit ut att göra större avsättningar till pensionssystemet - vilket i sig vore bra och lämpligt!

Frågor som socialdemokrater kanske diskuterar?

Carin Jämtin - partisekreterare och tillfällig partiledare

Jag undrar väldigt mycket över vad det är som socialdemokrater diskuterar sinsemellan numera.

Det har nu gått över fem år sedan den socialdemokratiska minoritetsregeringen förlorade. Brukar socialdemokrater diskutera vad det var i den socialdemokratiska politiken som förlorat väljarstöd, och vad det var i allianspartiernas budskap som lockade mera?

Är exempelvis människans förändring av miljön på vår planet sådant som man diskuterar? Eller är det illojalt och osolidariskt att erkänna att miljöpartiet kan tänkas ha fog för vissa farhågor?

Diskuterar man om den så kallade barnfattigdomen är ett icke-problem eller ett verkligt problem?

Talar man om kollektivtrafikens tillkortakommanden som får många familjer att känna större behov av privata bilar?

Är utförsäkringarna något som är viktigt för socialdemokraterna, eller är det en fråga som bara står i vägen för chanserna att nå Makten eftersom de åtråvärda väljarna tillhör medelklassen och alls inte vill störas av tal om fattiga, utslagna och andra olyckliga?

Intresserar sig kanske socialdemokrater för bristen på framtidstro och fysisk trygghet hos underklassen i förorternas miljonprogramsområde? Eller blir den intressant och relevant först när den fysiska otryggheten spritt sig till socialdemokraternas bostadsområden och i form av tilltagande förstörelse i offentliga miljöer, gäng-slagsmål, personrån, bilbränder, inbrott och en och annan skottlossning?

Talar socialdemokrater om att äldrevården faktiskt inte varit sådär överdrivet bra de senaste årtiondena, och inte verkar bli bättre, direkt? Funderar man på om detta är oundvikligt, eller något som det går att ändra på?

När socialdemokrater talar med varandra, händer det då att resultaten i grund-, gymnasie- och högskolor dryftas, eller uppfattas sådana samtalsämnen som att kacka i eget bo?

Det där med en rätt så stor och långvarig konjunkturoberoende arbetslöshet, är det något som man diskuterar, eller upplevs det som irrelevant - arbetslösa brukar väl inte vara aktiva socialdemokrater?

Antagligen finns det inte någon som har en chans att samla in information om stämningarna runtomkring i landet, men risken för att de senaste årens turbulens ska få fler och fler av de ideella socialdemokraterna att tappa engagemanget för det politiska och organisatoriska grovarbetet, den risken är verkligen stor.

Vad är det egentligen man diskuterar, numera, inom partiet?
Nog verkar det som om andra frågor, falangstrider och privata maktstrider, intresserar dagens socialdemokrater mera än dagens samhällsfrågor.

Finns det idag någon fråga som kan få människor att uppleva att Sveriges socialdemokrati skulle vara så viktig att den är värd deras försakelser?

Jag tror inte det, längre.

Jag fruktar att de enda som blir kvar är de som inte har något liv utanför partiet plus några gamlingar som försöker konservera liket i väntan på att socialdemokratin åter ska kunna spela en viktig roll i samhället.

Nytt kommando: "Mitt tempo!"

JJag kan inte visa det på bild, tyvärr, men igår och idag har vi mest tränat på ett ny-uppfunnet (eller ny-upptäckt?) kommando:
"Mitt tempo!"

Viggo har (med viss hjälp av lite hundgodis och ett grisöra) snabbt insett att jag önskar att han håller sig antingen bakom eller också jämte mig när vi går på asfalterade vägar.

Det är alltså inte så att jag försöker hitta ett nytt ord för "Fot!"

För mig får Viggo gärna hoppa omkring bredvid vägen, och han får gärna nosa på saker som jag inte orkar stanna och intressera mig för, men jag vill inte att han lufsar på före mig. Inte på landsvägar.

Vi går nu inte på asfalterade vägar så ofta, så det är ingen överdrivet stor uppoffring för honom.

Men han verkar snabbt ha tagit till sig kommando-ordet!

Det imponerade och gladde mig.

Först hade jag försökt, i mera än en vecka, att få honom att förstå att jag inte kom att gå fortare bara för att han drog i kopplet. Det funkade inte så bra. ...eller rättare sagt: Det funkade bättre och bättre, men framgången var långsam.

Nu, plötsligt, har poletten trillat ned. När han går utan koppel!

Vi har det ju så lyxigt att det där kopplet sällan behövs. I varje fall inte många minuter i taget.

Men just idag råkade jag ta miste i ett vägskäl, och vi fick gå ett par kilometer på en asfalterad väg.

Först, kanske nästan 1½ kilometer, tränade vi alltså kommandot "Mitt tempo!" - vilket funkar över förväntan. Men till slut tröttnade Viggo på mitt låga tempo, och jag tröttnade på att gång på gång försöka påminna honom, så då fick det bli koppel i alla fall. Jag höll Viggo med rätt så stramt koppel på min vänstra sida, och med vänster hand. Det gick hur bra som helst. Han höll alltså mitt tempo, fast nu var han kopplad istället.

(Och den kanske en och en halva meter koppel som var kvar, samlad i min högra hand, den behövdes ju ibland: när Viggo ville nosa på något som jag inte var intresserad av.
...särskilt inte om det var på andra sidan ett blött dike.)


När vi sedan, strax efter solnedgången, gick för att hämta posten och stänga för värphönsen som bor en kvarts kilometer bort, då var det helt klart att Viggo var överens med mig. Han höll sig lugnt vid min sida de meter som det är allmän asfalterad väg. Jag behövde inte ens berätta det för honom.

Han verkar har förstått!

Kanske borde han fått ett grisöra till.

Jag har nästan lite dåligt samvete nu.

Beröm till Viggo och Sjukvårdsupplysningen

Har precis haft ett helt underbart samtal med sjuksköterska på sjukvårdsupplysningen. ♥

Hon klev ut ur sin roll en liten, liten smula - (för att jag behövde det) - men i huvudsak var hennes insats att hon kollade i FASS. Det hade jag också kunnat göra själv, men det kändes mycket bättre att Någon Annan gjorde det åt mig. Inte för att jag är lat, utan för att man lätt "filtrerar" informationen när man är smärtpåverkad patient. Man vill ju att det ska gå bra att ta "bara ett slags piller till" - och att det ska hjälpa - och då är det lite för lätt att bortse från varningar om interaktioner och toxicitet.

Vi kom, mer eller mindre tillsammans, fram till att när Orudis Retard plus Alvedon inte hjälper så kan man lägga till Treo, och när det inte hjälper tillräckligt så är det bättre att lägga till Voltaren först, innan man går upp ett snäpp till: till opioidanalgetika.

På ett sätt kan man ju säga att det där hade jag ju kunnat komma fram till själv - eller rent av att det är precis det som jag själv sagt till patienter gång på gång under i princip hela min yrkesverksamma tid (fast givetvis med hänvisning till ordinerande läkare). Men nu är jag i det här fallet inte i sjukvårdspersonalens roll, och då behöver till och med en sådan som jag få lite professionellt stöd, kändes det som!

Bakgrunden är att Orudis Retard verkligen fungerar bra för mig! Det är sällan som jag behöver lägga till något över huvud taget. Men just nu behövs det. Kanske för att det är höst, kanske för att kontakter med försäkringskassan stressat och stressar mig. Men framför allt eftersom jag i min egenskap av ställföreträdande husse, medan Chefen är på tjänsteresa, måste kunna hålla Viggos koppel i händerna.
- Och det är inte så lätt när fingrarna gör ont och inte vill vara med om det där
- Inte Nu Igen!

Så Viggo och jag övar mycket på vår samhörighet och rangordning, och på att han ska känna sig trygg och uppskattad nära mig. För att koppel ska behövas så lite som det bara går! ☺

Under vår promenad, idag på nya obekanta skogsvägar, störde vi plötsligt en hund på en gård något hundratal meter bort. Medan den skällde upphetsat övade Viggo och jag på kommandot "Ligg!"

Sedan tystnade gårdshunden, och vi gick lugnt vidare.

Jag tror att Viggo har fattat att hans husse är min husse också. Jag vet inte säkert om Viggo skiljer på begreppen Husbonn och Husse, men misstänker att de egentligen är synonymer för människor också, så varför skulle de inte vara synonyma för en hund som Viggo?

Känsla eller kunskap? Etablerade massmedia följer bloggosfären ner i avgrunden

Ilmar Reepalu
sedan 1985 kommunalråd i Malmö

Ilmar Reepalu har fått löpa gatlopp i massmedia igen. Jag vet inte riktigt om man ska tycka synd om honom eller inte. Den här gången, liksom de flesta gångerna förr, handlar det om att misstänkliggöra de osvenska idéer som invandraren Reepalu kanske döljer djupt nere i sin nazianstrukna baltflyktingssjäl.

Blogg- och massmedieströmmen är så strid att jag ger upp. Kritiken mot honom är massiv, men inte hittar jag något svar på min centrala fråga:

Jag hade önskat, ja väldigt gärna velat få veta vad Reepalu egentligen tänkte sig den här gången.

- Men den frågar verkar jag inte ha chans att få besvarad.
Reepalu är citerad så att det såg katastrofalt illa ut,
och därför måste dementimaskinen igång.
Var citaten rättvisande?
Kanske, kanske ej!

Sydsvenskans Linda Stark och Federico Moreno verkar ha intervjuat kommunalrådet Reepalu, och publicerar strax efter midnatt den 7 oktober:

Ilmar Reepalu bor själv i närheten av Seved och säger att han gått på Rasmusgatan och sett det killgäng som många boende är rädda för.
– Det här är ungdomar som behöver känna att de har en framtid, men tyvärr finns det människor som står utanför samhället idag på grund av det efternamn de har.
– Vi kan inte ha ett samhälle där barn som havererat i skolan ser de här killarna leva kriminellt och styra ett helt kvarter där alla är livrädda för dem.
Enligt Reepalu måste polisen se till att killarna som skapar oro ständigt känner sig jagade.
– Det är också viktigt att människor som inte har svenskt medborgarskap och i högre grad begår brott blir utvisade.
Reportrarna frågar:
Hur vet du att killarna i gänget inte har svenskt medborgarskap?
– Jag gissar att de här killarna har svenskt medborgarskap men det finns en hel del gängkriminalitet som drabbar både Seved och resten av Malmö där gängmedlemmarna skulle avskräckas av hot om utvisning. Idag åker de in på korta straff och är snart ute igen och begår grova brott, det är inte rimligt.

Citaten här, i Sydsvenskan, är illa nog. En seriös journalist borde nog skickat dem för godkännande, och ett seriöst kommunalråd borde nog kontrollerat med partikansliet på Sveavägen, innan de gick i tryck.

Men, frågar sig vän av ordning, hur kommer det sig att det är TT och inte de lokala reportrarna som får den mest sensationella nyheten? Sex timmar senare hakar nämligen TT på. Man nöjer sig inte med Sydsvenskan-intervjun, utan vill tydligen intervjua själv också. Är det möjligen så att TT ringt upp en yrvaken Reepalu och fått honom att säga något mindre välgenomtänkt? Eller har man kanske redigerat intervjun "kreativt"?

– En modell där man relativt fort får ett svenskt medborgarskap, men samtidigt har en mellanperiod på ett antal år, där man fortfarande inte har det här skyddet att om man begår grova brott inte kunna bli utvisad, säger Ilmar Reepalu.
Under våren var problemen på Seved stora och en massiv polisbevakning sattes in. Men sedan en tid tillbaka är det oroligt igen. Brevbärare som arbetar i området går inte in utan överfallslarm och flera boende vittnar om hur de inte vågar gå ut på kvällarna. Framförallt är det ett gäng med unga killar som pekats ut som styrande för våldet och stöket.
– Det visar sig att många av de här gravt kriminella gängen som kommer hit håller sig lugna till dess att de får sitt medborgarskap, och sedan har [de] Sverige som någon form av plattform för internationell kriminell verksamhet, säger Reepalu.
TT:
Det skulle kunna tolkas som ett andra klassens medborgarskap?
– Man är en andra klassens medborgare innan man får det svenska medborgarskapet. Och i dag går det ganska lång tid innan man får det.

Också detta är så slarvigt uttryckt att en seriös journalist borde bett den intervjuade läsa igenom och korrigera innan TT skickade ut sin intervju:
- Den som ännu ej är medborgare kan ju inte kallas för en andra klassens medborgare.
- Håller gängen sig lugna tills de får medborgarskap?
Så urbota korkat skrivet!
Gäng får ej medborgarskap.
Det är individer, inte gäng, som blir medborgare.

Är man på TT månne avsiktligt ute efter att undanröja de sista resterna av väljarnas förtroende för de demokratiska företrädarna?

Eftersom dementimaskinen nu går på högvarv, och eftersom hela kören ropar Korsfäst!, Korsfäst!, så kommer vi inte kunna få en aning om vad Reepalu egentligen tänkte förrän allra tidigast i hans memoarer.

En bakgrund i interna socialdemokratiska motsättningar?
Man kan ana att det kanske finns en högst substantiell motsättning inom SAP, där de S-dominerade kommunerna Södertälje och Malmö gång på gång presenterar olika förslag på lösningar för sina problem, vars upphov synes ligga på nationell nivå istället för regionalt eller lokalt. Och varje gång har Anders Lago i Södertälje och Ilmar Reepalu i Malmö huggit i sten.

Södertälje kommun påverkas i högsta grad av att 42% av befolkningen har utländsk bakgrund (enligt strikt definition) och Malmö kommun, som har en "aningen" mindre andel av befolkningen med icke-nordisk bakgrund, tyngs av en sämre arbetsmarknad och sämre skattebas än Södertälje.

Dessa förhållandevis stora kommuner har problem, och de lokala företrädarnas försök att belysa dessa och sedan föreslå lösningar på dem, de uppmärksammas främst när de kan förlöjligas.

Öresundsbrons sista länk

Malmös problem kanske har sin rot i den industriella erans hädangång. Men de förvärrades påtagligt när Öresundsbron öppnandes. Bron har dels attraherat kriminella, men det är bara ett delproblem. Ett annat, och kanske större, är att laglydiga malmöbor började arbetspendla över sundet i mycket större grad än på flygbåtarnas tid.

Och arbetspendlarna skattar i Danmark trots att det är de svenska kommunerna som betalar för deras barns daghem och skolor, för vägar, kollektivtrafik, sjukvård och socialbidrag.

Malmö sågs redan tidigare som en attraktiv stad av många invandrare med sydländska rötter, och det har inte förändrats. En del av dem får arbete, t.ex i Köpenhamn, men långtifrån alla.

Staden belastas alltså av både sociala och ekonomiska kostnader, och kompenseras förvisso i inte så liten grad av Sveriges kommunala skatteutjämning. Men hur mycket de rikare kommuner än beklagar sig över denna skatteutjämning, så är det nog ingen som inbillar sig att den förmår kompensera fullt ut!

Den fria pressen - demokratins dödgrävare?
Så givet denna min syn på bakgrunden blir det lätt att misstänka att det mesta av uppståndelsen kring Morgan Johansson och Ilmar Reepalu den här gången, liksom tidigare gånger, är av symbolisk art. Massmedieaktörer kanske denna gång, liksom så ofta förr, syftade till att ge en löjeväckande bild och sedan tvinga igång en dementimaskin.

Det här är bara spekulationer.
- Men spekulationer grundade på hur det synes ha gått till så många gånger förr.

Nutida "journalistik" verkar mer och mer ha funktionen att ge skådespel för folket.

Är det TT som borde få skulden?
Eller bara det högt uppskruvade tempot i nyhetsbranschen?

Disclousures:

1. Jag var avlägset bekant med Anders Lago i vår ungdom. Och vi har fortfarande gemensamma bekanta. Om honom skulle jag kunna säga både bra och dåliga saker. Reepalu, däremot, har jag aldrig någonsin träffat.
2. Jag anser Morgan Johansson vara något av det dummaste som vår Herre har kreerat. Att SAP givit honom en framträdande roll är för mig ett tecken på att partiet är fullständigt dysfunktionellt.
3. Idéerna om att dela ut medborgarskap ännu snabbare än hittills, dem kan jag bara inte förstå vitsen med. Men det kanske är vad man måste säga inom SAP för att upprätthålla avståndet till Sverigedemokraterna?

Presidentval i Finland, 22 januari 2012

Det finns mycket med Finland som jag är begeistrad över.
Presidentvalen är dock inte en av de sakerna.

Jag ska här göra ett första försök att reda ut vad jag förstått, och inte förstått, om det stundande valet:

• Pekka Haavisto (de Gröna) lär knappast bli vald, men är en intressant kandidat. Han lever tillsammans med en man från Equador, var tidigare ordförande för de europeiska gröna och dessförinnan för de finländska. Hade jag varit finländare skulle jag blivit mycket stolt om han hade valts till president, men redan det att han utsetts till De Grönas kandidat är kul!
• Niinistö (Saml.) är favorit med 50-60 procents stöd i opinionsundersökningar. Han är tidigare justitie- och finansminister, och klarade sig bra redan vid valet 2006, då dock Halonen blev omvald.Olyckligtvis har Sauli Niinistö samma efternamn som de Grönas ordförande, miljöminister Ville Niinistö. Miljöministern ställer dock inte upp i presidentvalet, så det är ingen risk att Wetterstrand skulle bli presidenthustru - inte ännu, i alla fall. Anledningen till att de har samma efternamn är för övrigt enkel: Sauli är Villes farbror!
• Sannfinländarnas partiledare Timo Soini och Centerpartiets veteran Paavo Väyrynen konkurrerar antagligen om de EU- och Helsingfors-kritiska rösterna. Soini får för tillfället omkring 10% i opinionsundersökningar, Väyrynen mindre. Å andra sidan spekulerar Väyrynen offentligt om möjligheterna till samverkan vänsterut. Om det blir en andra valomgång så är ju den avgörande frågan: Hur ser man till att just den kandidat som har störst chans att besegra Sauli Niinistö får näst flest röster i den första omgången?
• Socialdemokraternas tidigare partiledare Paavo Lipponen har för närvarande ett något mindre stöd än Soini, om man får tro opinionsundersökningarna.

Intet har som den finländska republikens historia förstärkt min uppfattning att Danmarks demokratiskt monarkistiska statsskick är överlägset republikers - som i exempelvis Finland, Frankrike och Tyskland.