Nytt kommando: "Mitt tempo!"

JJag kan inte visa det på bild, tyvärr, men igår och idag har vi mest tränat på ett ny-uppfunnet (eller ny-upptäckt?) kommando:
"Mitt tempo!"

Viggo har (med viss hjälp av lite hundgodis och ett grisöra) snabbt insett att jag önskar att han håller sig antingen bakom eller också jämte mig när vi går på asfalterade vägar.

Det är alltså inte så att jag försöker hitta ett nytt ord för "Fot!"

För mig får Viggo gärna hoppa omkring bredvid vägen, och han får gärna nosa på saker som jag inte orkar stanna och intressera mig för, men jag vill inte att han lufsar på före mig. Inte på landsvägar.

Vi går nu inte på asfalterade vägar så ofta, så det är ingen överdrivet stor uppoffring för honom.

Men han verkar snabbt ha tagit till sig kommando-ordet!

Det imponerade och gladde mig.

Först hade jag försökt, i mera än en vecka, att få honom att förstå att jag inte kom att gå fortare bara för att han drog i kopplet. Det funkade inte så bra. ...eller rättare sagt: Det funkade bättre och bättre, men framgången var långsam.

Nu, plötsligt, har poletten trillat ned. När han går utan koppel!

Vi har det ju så lyxigt att det där kopplet sällan behövs. I varje fall inte många minuter i taget.

Men just idag råkade jag ta miste i ett vägskäl, och vi fick gå ett par kilometer på en asfalterad väg.

Först, kanske nästan 1½ kilometer, tränade vi alltså kommandot "Mitt tempo!" - vilket funkar över förväntan. Men till slut tröttnade Viggo på mitt låga tempo, och jag tröttnade på att gång på gång försöka påminna honom, så då fick det bli koppel i alla fall. Jag höll Viggo med rätt så stramt koppel på min vänstra sida, och med vänster hand. Det gick hur bra som helst. Han höll alltså mitt tempo, fast nu var han kopplad istället.

(Och den kanske en och en halva meter koppel som var kvar, samlad i min högra hand, den behövdes ju ibland: när Viggo ville nosa på något som jag inte var intresserad av.
...särskilt inte om det var på andra sidan ett blött dike.)


När vi sedan, strax efter solnedgången, gick för att hämta posten och stänga för värphönsen som bor en kvarts kilometer bort, då var det helt klart att Viggo var överens med mig. Han höll sig lugnt vid min sida de meter som det är allmän asfalterad väg. Jag behövde inte ens berätta det för honom.

Han verkar har förstått!

Kanske borde han fått ett grisöra till.

Jag har nästan lite dåligt samvete nu.

Beröm till Viggo och Sjukvårdsupplysningen

Har precis haft ett helt underbart samtal med sjuksköterska på sjukvårdsupplysningen. ♥

Hon klev ut ur sin roll en liten, liten smula - (för att jag behövde det) - men i huvudsak var hennes insats att hon kollade i FASS. Det hade jag också kunnat göra själv, men det kändes mycket bättre att Någon Annan gjorde det åt mig. Inte för att jag är lat, utan för att man lätt "filtrerar" informationen när man är smärtpåverkad patient. Man vill ju att det ska gå bra att ta "bara ett slags piller till" - och att det ska hjälpa - och då är det lite för lätt att bortse från varningar om interaktioner och toxicitet.

Vi kom, mer eller mindre tillsammans, fram till att när Orudis Retard plus Alvedon inte hjälper så kan man lägga till Treo, och när det inte hjälper tillräckligt så är det bättre att lägga till Voltaren först, innan man går upp ett snäpp till: till opioidanalgetika.

På ett sätt kan man ju säga att det där hade jag ju kunnat komma fram till själv - eller rent av att det är precis det som jag själv sagt till patienter gång på gång under i princip hela min yrkesverksamma tid (fast givetvis med hänvisning till ordinerande läkare). Men nu är jag i det här fallet inte i sjukvårdspersonalens roll, och då behöver till och med en sådan som jag få lite professionellt stöd, kändes det som!

Bakgrunden är att Orudis Retard verkligen fungerar bra för mig! Det är sällan som jag behöver lägga till något över huvud taget. Men just nu behövs det. Kanske för att det är höst, kanske för att kontakter med försäkringskassan stressat och stressar mig. Men framför allt eftersom jag i min egenskap av ställföreträdande husse, medan Chefen är på tjänsteresa, måste kunna hålla Viggos koppel i händerna.
- Och det är inte så lätt när fingrarna gör ont och inte vill vara med om det där
- Inte Nu Igen!

Så Viggo och jag övar mycket på vår samhörighet och rangordning, och på att han ska känna sig trygg och uppskattad nära mig. För att koppel ska behövas så lite som det bara går! ☺

Under vår promenad, idag på nya obekanta skogsvägar, störde vi plötsligt en hund på en gård något hundratal meter bort. Medan den skällde upphetsat övade Viggo och jag på kommandot "Ligg!"

Sedan tystnade gårdshunden, och vi gick lugnt vidare.

Jag tror att Viggo har fattat att hans husse är min husse också. Jag vet inte säkert om Viggo skiljer på begreppen Husbonn och Husse, men misstänker att de egentligen är synonymer för människor också, så varför skulle de inte vara synonyma för en hund som Viggo?

Känsla eller kunskap? Etablerade massmedia följer bloggosfären ner i avgrunden

Ilmar Reepalu
sedan 1985 kommunalråd i Malmö

Ilmar Reepalu har fått löpa gatlopp i massmedia igen. Jag vet inte riktigt om man ska tycka synd om honom eller inte. Den här gången, liksom de flesta gångerna förr, handlar det om att misstänkliggöra de osvenska idéer som invandraren Reepalu kanske döljer djupt nere i sin nazianstrukna baltflyktingssjäl.

Blogg- och massmedieströmmen är så strid att jag ger upp. Kritiken mot honom är massiv, men inte hittar jag något svar på min centrala fråga:

Jag hade önskat, ja väldigt gärna velat få veta vad Reepalu egentligen tänkte sig den här gången.

- Men den frågar verkar jag inte ha chans att få besvarad.
Reepalu är citerad så att det såg katastrofalt illa ut,
och därför måste dementimaskinen igång.
Var citaten rättvisande?
Kanske, kanske ej!

Sydsvenskans Linda Stark och Federico Moreno verkar ha intervjuat kommunalrådet Reepalu, och publicerar strax efter midnatt den 7 oktober:

Ilmar Reepalu bor själv i närheten av Seved och säger att han gått på Rasmusgatan och sett det killgäng som många boende är rädda för.
– Det här är ungdomar som behöver känna att de har en framtid, men tyvärr finns det människor som står utanför samhället idag på grund av det efternamn de har.
– Vi kan inte ha ett samhälle där barn som havererat i skolan ser de här killarna leva kriminellt och styra ett helt kvarter där alla är livrädda för dem.
Enligt Reepalu måste polisen se till att killarna som skapar oro ständigt känner sig jagade.
– Det är också viktigt att människor som inte har svenskt medborgarskap och i högre grad begår brott blir utvisade.
Reportrarna frågar:
Hur vet du att killarna i gänget inte har svenskt medborgarskap?
– Jag gissar att de här killarna har svenskt medborgarskap men det finns en hel del gängkriminalitet som drabbar både Seved och resten av Malmö där gängmedlemmarna skulle avskräckas av hot om utvisning. Idag åker de in på korta straff och är snart ute igen och begår grova brott, det är inte rimligt.

Citaten här, i Sydsvenskan, är illa nog. En seriös journalist borde nog skickat dem för godkännande, och ett seriöst kommunalråd borde nog kontrollerat med partikansliet på Sveavägen, innan de gick i tryck.

Men, frågar sig vän av ordning, hur kommer det sig att det är TT och inte de lokala reportrarna som får den mest sensationella nyheten? Sex timmar senare hakar nämligen TT på. Man nöjer sig inte med Sydsvenskan-intervjun, utan vill tydligen intervjua själv också. Är det möjligen så att TT ringt upp en yrvaken Reepalu och fått honom att säga något mindre välgenomtänkt? Eller har man kanske redigerat intervjun "kreativt"?

– En modell där man relativt fort får ett svenskt medborgarskap, men samtidigt har en mellanperiod på ett antal år, där man fortfarande inte har det här skyddet att om man begår grova brott inte kunna bli utvisad, säger Ilmar Reepalu.
Under våren var problemen på Seved stora och en massiv polisbevakning sattes in. Men sedan en tid tillbaka är det oroligt igen. Brevbärare som arbetar i området går inte in utan överfallslarm och flera boende vittnar om hur de inte vågar gå ut på kvällarna. Framförallt är det ett gäng med unga killar som pekats ut som styrande för våldet och stöket.
– Det visar sig att många av de här gravt kriminella gängen som kommer hit håller sig lugna till dess att de får sitt medborgarskap, och sedan har [de] Sverige som någon form av plattform för internationell kriminell verksamhet, säger Reepalu.
TT:
Det skulle kunna tolkas som ett andra klassens medborgarskap?
– Man är en andra klassens medborgare innan man får det svenska medborgarskapet. Och i dag går det ganska lång tid innan man får det.

Också detta är så slarvigt uttryckt att en seriös journalist borde bett den intervjuade läsa igenom och korrigera innan TT skickade ut sin intervju:
- Den som ännu ej är medborgare kan ju inte kallas för en andra klassens medborgare.
- Håller gängen sig lugna tills de får medborgarskap?
Så urbota korkat skrivet!
Gäng får ej medborgarskap.
Det är individer, inte gäng, som blir medborgare.

Är man på TT månne avsiktligt ute efter att undanröja de sista resterna av väljarnas förtroende för de demokratiska företrädarna?

Eftersom dementimaskinen nu går på högvarv, och eftersom hela kören ropar Korsfäst!, Korsfäst!, så kommer vi inte kunna få en aning om vad Reepalu egentligen tänkte förrän allra tidigast i hans memoarer.

En bakgrund i interna socialdemokratiska motsättningar?
Man kan ana att det kanske finns en högst substantiell motsättning inom SAP, där de S-dominerade kommunerna Södertälje och Malmö gång på gång presenterar olika förslag på lösningar för sina problem, vars upphov synes ligga på nationell nivå istället för regionalt eller lokalt. Och varje gång har Anders Lago i Södertälje och Ilmar Reepalu i Malmö huggit i sten.

Södertälje kommun påverkas i högsta grad av att 42% av befolkningen har utländsk bakgrund (enligt strikt definition) och Malmö kommun, som har en "aningen" mindre andel av befolkningen med icke-nordisk bakgrund, tyngs av en sämre arbetsmarknad och sämre skattebas än Södertälje.

Dessa förhållandevis stora kommuner har problem, och de lokala företrädarnas försök att belysa dessa och sedan föreslå lösningar på dem, de uppmärksammas främst när de kan förlöjligas.

Öresundsbrons sista länk

Malmös problem kanske har sin rot i den industriella erans hädangång. Men de förvärrades påtagligt när Öresundsbron öppnandes. Bron har dels attraherat kriminella, men det är bara ett delproblem. Ett annat, och kanske större, är att laglydiga malmöbor började arbetspendla över sundet i mycket större grad än på flygbåtarnas tid.

Och arbetspendlarna skattar i Danmark trots att det är de svenska kommunerna som betalar för deras barns daghem och skolor, för vägar, kollektivtrafik, sjukvård och socialbidrag.

Malmö sågs redan tidigare som en attraktiv stad av många invandrare med sydländska rötter, och det har inte förändrats. En del av dem får arbete, t.ex i Köpenhamn, men långtifrån alla.

Staden belastas alltså av både sociala och ekonomiska kostnader, och kompenseras förvisso i inte så liten grad av Sveriges kommunala skatteutjämning. Men hur mycket de rikare kommuner än beklagar sig över denna skatteutjämning, så är det nog ingen som inbillar sig att den förmår kompensera fullt ut!

Den fria pressen - demokratins dödgrävare?
Så givet denna min syn på bakgrunden blir det lätt att misstänka att det mesta av uppståndelsen kring Morgan Johansson och Ilmar Reepalu den här gången, liksom tidigare gånger, är av symbolisk art. Massmedieaktörer kanske denna gång, liksom så ofta förr, syftade till att ge en löjeväckande bild och sedan tvinga igång en dementimaskin.

Det här är bara spekulationer.
- Men spekulationer grundade på hur det synes ha gått till så många gånger förr.

Nutida "journalistik" verkar mer och mer ha funktionen att ge skådespel för folket.

Är det TT som borde få skulden?
Eller bara det högt uppskruvade tempot i nyhetsbranschen?

Disclousures:

1. Jag var avlägset bekant med Anders Lago i vår ungdom. Och vi har fortfarande gemensamma bekanta. Om honom skulle jag kunna säga både bra och dåliga saker. Reepalu, däremot, har jag aldrig någonsin träffat.
2. Jag anser Morgan Johansson vara något av det dummaste som vår Herre har kreerat. Att SAP givit honom en framträdande roll är för mig ett tecken på att partiet är fullständigt dysfunktionellt.
3. Idéerna om att dela ut medborgarskap ännu snabbare än hittills, dem kan jag bara inte förstå vitsen med. Men det kanske är vad man måste säga inom SAP för att upprätthålla avståndet till Sverigedemokraterna?

Presidentval i Finland, 22 januari 2012

Det finns mycket med Finland som jag är begeistrad över.
Presidentvalen är dock inte en av de sakerna.

Jag ska här göra ett första försök att reda ut vad jag förstått, och inte förstått, om det stundande valet:

• Pekka Haavisto (de Gröna) lär knappast bli vald, men är en intressant kandidat. Han lever tillsammans med en man från Equador, var tidigare ordförande för de europeiska gröna och dessförinnan för de finländska. Hade jag varit finländare skulle jag blivit mycket stolt om han hade valts till president, men redan det att han utsetts till De Grönas kandidat är kul!
• Niinistö (Saml.) är favorit med 50-60 procents stöd i opinionsundersökningar. Han är tidigare justitie- och finansminister, och klarade sig bra redan vid valet 2006, då dock Halonen blev omvald.Olyckligtvis har Sauli Niinistö samma efternamn som de Grönas ordförande, miljöminister Ville Niinistö. Miljöministern ställer dock inte upp i presidentvalet, så det är ingen risk att Wetterstrand skulle bli presidenthustru - inte ännu, i alla fall. Anledningen till att de har samma efternamn är för övrigt enkel: Sauli är Villes farbror!
• Sannfinländarnas partiledare Timo Soini och Centerpartiets veteran Paavo Väyrynen konkurrerar antagligen om de EU- och Helsingfors-kritiska rösterna. Soini får för tillfället omkring 10% i opinionsundersökningar, Väyrynen mindre. Å andra sidan spekulerar Väyrynen offentligt om möjligheterna till samverkan vänsterut. Om det blir en andra valomgång så är ju den avgörande frågan: Hur ser man till att just den kandidat som har störst chans att besegra Sauli Niinistö får näst flest röster i den första omgången?
• Socialdemokraternas tidigare partiledare Paavo Lipponen har för närvarande ett något mindre stöd än Soini, om man får tro opinionsundersökningarna.

Intet har som den finländska republikens historia förstärkt min uppfattning att Danmarks demokratiskt monarkistiska statsskick är överlägset republikers - som i exempelvis Finland, Frankrike och Tyskland.

Dumhet eller illvilja

Det finns mycket som är anmärkningsvärt med massmediedrevet om 11-åringen som "slängdes" av tåget i Kumla.

Men något av det mest graverande är uppgiften att 22-åringen köpt en biljett till Herrljunga, och sedan fyra mil efter Herrljunga, inför uppehållet i Alingsås (och först då!), berättat för tågpersonalen att hennes syster skulle stiga av där i Alingsås men var försvunnen sedan Kumla, och att hon själv skulle till Göteborg.

SJ:s informationsavdelning, som på ett tidigt stadium bekräftade att 22-åringen hade biljett, verkar ha undanhållit en väsentlig del av sanningen. Därtill hävdar SEKO-tidningen att massmedia spridit uttalanden från de båda flickorna som var rena lögner. Fast det är kanske svårare att kritisera massmedia för just den saken. Det var inte så lätt för journalister att veta att 22-åringen i verkligheten satt omedelbart framför 11-åringen när konduktören kom för att kontrollera hennes biljett. Om någon säger att man varit på toaletten så är det inte riktigt möjligt för en journalist att granska några fakta. Och SJ-anställda hade förbjudits att berätta det var och en av dem kunde veta.

Men det är verkligen inte hedrande för Sveriges journalistkår att ingen ur den kom på att ställa enkla frågor. Istället handlade man tydligen utifrån maximen "kolla aldrig en bra story, för då kanske den spricker!"


Och spruckit har den ju gjort med besked nu. Men det ges givetvis ingen uppmärksamhet.

Som miljöengagerad är jag mer eller mindre med automatik en tågvän. Och jag är därför mycket frustrerad över olika tillkortakommanden och skandaler. Men jag frågar mig i vems intresse som dessa massmedieaktörer agerar när de bedriver kampanjjournalistik mot personalen på tågen.

De två senaste veckorna har det skett två allvarliga tillbud i Skåne, då aggressiva resenärer hotat och misshandlat konduktörer. Samtidigt odlar de organiserade gratisåkarna (planka.nu) en allt skarpare polarisering där länstrafikens personal mer och mer beskrivs som lika föraktliga som poliser.

Jag oroas!
Jag oroas både av massmedias osakliga attacker och av gratisåkarnas konfrontatoriska språkbruk. Båda drabbar personalen först.

Men i sista hand är det vi resenärer som drabbas.

Facit om Neema, 11-åringen som "kastades" av tåget i Kumla

Medias agerande ser ut att vara
lika fult som tåget där allt började

SEKO-tidningen får antagligen sista ordet om incidenten i Kumla i juli i år. Då presenterade massmedia en historia som ökade SJ:s badwill, och som i synnerhet drabbade konduktörernas anseende.

Nu verkar det som om massmedia med avsikt, eller av lättja, presenterade historien oprofessionellt och helt kritiklöst.

Såhär skriver SEKO-tidningen nr 3, 2011:
[utdrag:]

Vad hände egentligen?
De fakta som SEKO fått fram hittills och som går att redovisa, visar klart och tydligt på att personalen ombord gjorde sitt jobb och inget annat.

Tåget var en dubbeldäckare och mellan Örebro och Örebro S viserar tågmästaren biljetterna hos passagerarna som sitter på undervåningen, för att sedan direkt efter avgång från Örebro S direkt gå upp till övervåningen för att visera nytillkomna resande. Tågmästaren ser en kvinna (22-åringen) som sitter och sover där det nyss hade suttit ett par som gick av vid Örebro Södra och väcker henne (somnade väldigt fort) och ber om biljett. Hon säger att hon ska köpa en biljett till Herrljunga vilket hon även gör.

På soffan direkt bakom denna kvinna sitter ännu en till nytillkommen resenär (”11-åringen”) som tågmästaren frågar efter biljetten hos. Denna resenär svarar först inte utan tittar bara på tågmästaren, trots flera försök till att får reda på vart hon tänkt resa och om hon är villig att köpa en biljett. Efter en stund svarar resenären att ”biljetten är borta” utan att tala om vart hon tänkt resa. Under tiden tågmästaren försöker lösa sina arbetsuppgifter sitter 22-åringen på sätet framför soffan. Varför hon inte talade om att 11-åringen var hennes syster och försökte hjälpa henne kan hon bara svara på själv.

Tågmästaren bedömer att flickan som fortsätter att vara tyst till att vara minst 15-16 år och ber henne lugnt ta med sig väskan och följa med ner till vestibulen på nedervåningen. Flickan följer med ner och tågmästaren fortsätter med att på nytt försöka prata med henne utan att få något svar. Frågar om hon har pengar så hon kan köpa biljett och ber henne ta fram plånboken Flickan tar fram plånboken. Där finns det inte pengar så att det räcker till en biljett.

Tågmästaren förklarar att det inte är okej att åka tåg utan biljett och säger att det är lika allvarligt som att snatta i en affär. Frågar om hon brukade gå in i en affär och ta grejer utan att betala varpå flickan skakade på huvudet. Tåget närmar sig Kumla och tågmästaren gör ett nytt försök att få reda på vart flickan ska resa. Flickan svarar nu att hon ska till Göteborg.

När tåget är framme i Kumla ombeds flickan att stiga av tåget vilket hon även gör.

”11-åringen” hade ingen biljett, och efter att inte heller kunnat betala så bedömer tågmästaren att hon kan avvisas från tåget. Avvisningen sker enligt SJ:s regelverk eftersom flickan bedöms vara minst 16 och kanske till och med 18 år gammal. I denna ålder är man straffmyndig och anses kunna förstå att man skall betala för sig och kunna klara sig på egen hand. Erfarna Poliser bekräftar också att flickan mycket väl kan anses vara ca 16–18 år, vilket styrker att tågmästaren gjort rätt bedömning.

I första skedet var beskeden i media att bägge flickorna hade biljett. Sedan ändrades detta till att man köpte dessa på tåget och att tågmästaren sedan avvisade ”11-åringen”. Enligt handdatorns försäljningslogg sålde tågmästare en biljett till 22-åringen (systern), ingen biljett är såld till systern. Under resan till Kumla som tar cirka 12 minuter informerade 22-åringen aldrig tågmästaren om sin yngre syster som satt på sätet bakom henne.

Tåget fortsätter sedan till Hallsberg där det sker ett personalbyte. Först i Alingsås kontaktar 22-åringen den nya personalen ombord och berättar att hon har en syster med ombord på tåget som ska av där. Själv ska hon fortsätta till Göteborg.

Enligt uppgifter i media använder 22-åringen hela resan från Hallsberg ner till Göteborg för att leta efter sin syster. Sanningen är alltså att hon inte ger sig tillkänna för tågpersonalen förrän i Alingsås trots att hon köpt en biljett till Herrljunga. (I media har flickorna sagt att de skulle resa till Borås) Först då görs ett utrop efter systern och därefter larmas SJ Trafikledning som i sin tur larmar polis. Larmet till polis försenas alltså med flera timmar pga 22-åringen inte larmar tågpersonalen om att systern saknas. Det finns inga uppgifter som styrker hennes egen berättelse att hon sprungit runt och letat efter systern under resan ner till Alingsås, varken från resenärer eller ombordpersonal.

Uppgiften om att hon kontaktat ombordpersonalen efter avgång Hallsberg stämmer inte. Allt prat om besök i restaurangvagnen mm är inte heller korrekt, eftersom inga restaurangvagnar finns i dubbeldäckarna.

Enligt inte fullt bekräftade uppgifter möttes hon av två män vid ankomst till Göteborg vilket gör det troligt att målet för resan var just Göteborg.

Damen
På förmiddagen återfinns ”11-åringen”. Hon har tagits om hand kvällen innan av en äldre dam som tyckte att hon skulle vila ut över natten innan polisen kontaktades. Tyvärr kontaktade hon inte polisen överhuvudtaget, utan det var ett tips från SJ Contactcenter, efter det att kvinnan ringt och köpt en biljett Kumla – Nora, som ledde till att flickan senare hittas av polisen. Mycket oro och onödigt letande hade kunnat undvikas om ”11-åringen” inte förts undan av damen i Kumla. Vi menar att hennes handlingar borde utredas.

 - Om hennes agerande är kriminellt eller inte borde prövas.

Skapar poliser uppseendeväckande nyheter för att få tipspengar och en semestervecka i Thailand?

Björn Nilsson ställer en fråga som kanske är lite inopportun. Vi lever ju i Sverige, och Sverige är ju som vi alla vet världens mest rättssäkra, mest demokratiska och minst korrupta land. Ja, kort sagt: Skapelsens krona, om det inte vore för vintermörker och skånska stormar.

Frägan ställs till Jan Hellin, chefredaktör för Aftonbladet, men hade kunnat ställas till många fler.

I den bästa av alla världar skulle vi få svar på den här frågan från både politiska högdjur, polisen och från pressen.

Men kanske har vi inte nått ända fram till det tillståndet riktigt ännu?

Hej Jan :)
Jag tycker som du att källskyddet är otroligt viktigt, och beklagar att vi nu lever i ett land där det urholkats av bl a statlig avlyssning. Jag tycker att det är viktigt att även högt uppsatta tjänstemän och representanter för ordningsmakten omfattas av det.

Men, det här med ekonomiska incitament...?

Tycker du inte att det är problematiskt att poliser avlönas av nyhetsredaktioner för att läcka information om till exempel kändisar som hamnat i klammer med rättvisan? Riskerar det inte att påverka polisens arbete om en polis vet att det finns en Thailand-resa med familjen att hämta om han bara lyckas få ett positivt urinprov på någon kändis på väg från krogen?

En direkt följdfråga är förstås att eftersom du som chefredaktör har viss insyn i det här, hur har det påverkat din tillit till ordningsmakten på ett mer personligt plan? Litar du fortfarande på polisen?

Motivera gärna ditt svar - det ska bli mycket intressant läsning.
MvH

-Beelzebjörn

Skånetrafikens IT-misstag

I Sydsvenskan medarbetarblogg skriver Thomas Frostberg
Skånetrafiken måste göra en IT-pudel:

Skånetrafiken är ett praktexempel på hur man med hjälp av ny teknik kan få även lojala kunder att bli arga kritiker. Det är läge att göra en rejäl pudel och göra det enklare att åka kollektivt.
- Är pengarna slut på Jojokortet?
- Då kan du enkelt fylla på reskassan via nätet, lovar Skånetrafiken i samband med att de infört kontantfria resor. Det låter bra i reklamen, men precis som med de nya biljettautomaterna på stationerna funkar Skånetrafiken inte lika bra i verkligheten som i teorin.

Som resenär och skattebetalare i Region Skåne hade jag velat se följande ändringar:

1. En omedelbar men mycket genomgripande översyn av biljettautomaternas funktion.
   
   Man tycker t.ex att hela dialogen för biljettköp borde kunna klaras av innan man ombeds att hålla fram sitt kort, och man frågar sig om inte maskinerna kan fås att reagera snabbare. Är processorkraft månne en hämsko?
   
   
2. Tomma rabattkort till "försäljning" hos busschaufförerna.
   
   Jag skulle gärna se att man i en biljettautomat kan få köpa en "voucher" som man hos stadsbussarnas chaufförer kan få omsätta till ett laddat rabattkort. Det gör inget om kortet har ett pris som betalas i samband med att det utnyttjas för första gången.
   
   
3. Påfyllning av rabattkort mot uppvisande av svensk fotolegitimation.
   
   Detta förutsätter att den som legitimerat sig i förväg har anmält ett bankkonto/VISA-konto till Skånetrafiken. Givetvis finns det viss risk för bedrägeri, men eftersom både personnummer och rabattkortet kan spärras senast följande natt så blir förlusten av sådant bedrägeri begränsad. Och den som av oförstånd eller illvilja utnyttjat systemet kan sedan få en faktura med en saftig fakturaavgift.
   
   
4. Särskilda ("personliga"?) rabattkort som redan från början är knutet till ett visst bankkonto, från vilket klumpsumma av lämplig storlek överförs vid behov - antingen automatiskt efter SMS-besked, eller för den som vill ha mera kontroll: efter bekräftelse per telefon/SMS.
   
   Rabattkortet blir en värdehandling som man måste förvara väl, och som måste spärras om det förloras, men risken i händelse av förlust balanseras av bekvämligheten.
   
   
5. Det vore önskvärt att periodkort för korta perioder (dvs turistkorten) i alla fall bleve en smula mera flexibla.
   
   Månadskort finns i följande priser, med exempel på sträckor:
   310 kr/mån: mycket korta sträckor, samt tätortstrafik i de flesta städer
   410, 425 kr/mån: Stadstrafik i Malmö, Helsingborg & Lund
   530 kr/mån: Lund-Dalby samt till Malmös mera avlägsna stadsdelar Oxie, Bunkeflostrand & Arlöv
   690 kr/mån: Malmö-Lund, Helsingborg-Landskrona, Ystad-Simrishamn
   880 kr/mån: Malmö-Falsterbo, Helsingborg-Båstad
   1060 kr/mån: Malmö-Ystad, Malmö-Helsingborg, Malmö-Kristianstad
   
   Man kan då tycka att turistkort i tre prisnivåer kunde varit lämpligt, istället för som nu turistkort för hela Skåne samt separata för Malmö och Helsingborg.

Har man bara bröd och smör hemma

Förtroendet för journalister är inte så stort, så jag har gott hopp om att citatet här är missvisande:

Var socialtjänsten i Landskrona drar gränsen för hur mycket mat man egentligen får ha i kyl och frys för att beviljas nödpengar är enligt Pia Söderstjerna olika och beror på exempelvis familjesituation.
– Men om du har både mjölk, smör och bröd hemma så är det ingen nöd just nu. För många är nöd att inte ha hela frysen full av kotletter men när vi bedömer nöd så är det mat för dagen, säger hon.

Tyvärr är mitt förtroende för socialförvaltningar inte heller så stort.

Hur kan den intervjuade bara ha mage att nämna "frysen full av kotletter" i det här sammanhanget?
- Snacka om misstänkliggörande mytbildning!

Källa: Helsingborgs Dagblad, 16/5-11, Soc letar mat i fattigas kylskåp

Om "rasismen" mellan villabarnen och landsbygdsungdomen

Jag är inte alls nöjd med hur ordet "rasism" har kommit att få en allt vidare betydelse i svensk debatt.

Jag växte upp i en villaförort till Lund och Malmö som heter Staffanstorp.

Staffanstorp var ett stationssamhälle till 1970, en järnvägsknut lägligt placerad vid en gästgivargård i en korsning mellan två landsvägar – den mellan Malmö och Simrishamn samt den från Trelleborg till Lund-Helsingborg. Med järnvägen kom industri som idag är (i princip) helt nedlagd. Där, på den så kallade Lundaslätten mellan Öresund och Romelåsen med Sveriges allra bördigaste jordbruksmark, är jordbrukets historia mångtusenårig.

Nå, socknarnas bönder kom på 1950-talet på att de tjänade mera pengar på att sälja marken som tomtmark än genom att odla på den, så orten växte – till idag 14 000 invånare. Rätt länge förblev maktbalansen mellan kommunens ledande bönder och de inflyttade rätt jämn, och alla var optimistiska och framsynta. Man satsade ordentligt på t.ex. nya skolor, och dessa fick gott rykte och attraherade riktigt bra lärare som verkligen ville något mera än genomsnittet. Skolorna kom att gå i bräschen när folkskola och realskola ersattes av först enhetsskola och sedan grundskola.

I slutet av 1960-talet kom de första tecknen på vad som kallades pennalism, inte minst efter ett omtalat självmord (med reservation för att mitt minne är vagt och att jag inte idag gått tillbaka till några gamla tidningslägg). I vilket fall som helst så blev frågan om elevernas psykiska miljö på ortens högstadieskola aktualiserad och uppmärksammad, men det visade sig svårt att göra något mera verkningsfullt än att förklara för ungdomarna att ”man måste vara snäll mot varandra”.

Jag var elevrådsordförande på en av mellanstadieskolorna vars elever fortsatte till den där högstadieskolan med ett något försämrat rykte. Mitt intryck och min erfarenhet var, att det verkligen fanns en vilja att lösa de uppenbara problemen, samtidigt som många lite försynt undrade om de verkligen var lösbara: Pojkar är nu som pojkar är…

När jag själv kom till högstadieskolan i fråga blev min slutsats att de i varje fall inte var lättlösta.

Det jag såg var en uppdelning i solidariska grupperingar där den ena utgjordes av de inflyttade, kortfattat ”villabarnen”, och den andra av landsbygdsungdomen. För att uttrycka det milt så saknades förutsättningar för ömsesidig identifikation och därmed för ömsesidig respekt.

Många, troligen de allra flesta av villabarnen, hade farföräldrar och/eller morföräldrar kvar på landsbygden. Men föräldrarna hade utbildat sig, gjort en klassresa, och fått råd att bo i villaförort.

Och landsbygdsungdomen kunde ju med egna ögon se att deras territorium togs över av främlingar som inte delade deras kultur, eller språk, och som dessutom inte respekterade dem.

Behöver jag skriva så mycket mera egentligen?
Är inte parallellen till den idag så omtalade ”rasismen” i Sverige tydlig nog.
För givetvis klädde de båda grupperna sin konflikt också i termer som med dagens språkbruk hade kallats rasistiskt. Villabarnen talade gärna om hur lantbrukarbarnen måste vara inavlade och ha drabbats av CP i samband med hemförlossningar, och lantisarna var inte sämre de!

Vem är det som uppskattar när man gör ett bra jobb?

Jag hade ett rätt underbart möte med en paranoid schizofreniker i förrgår.

Jag hade tid att ta det lugnt. Att bara lugnt lyssna och ta emot hans beskyllningar, och säga emot så lite som möjligt fastän de är rätt så verklighetsfrämmande. Det är ofta en bra och effektiv metod.

Och efter en timme började han vända. Från att ha gjort aggressiva utfall mot allt och alla (inklusive mot mig, så klart) blev han alltmera harmonisk. Sedan hade vi en rätt rolig avslutande halvtimme, då vi faktiskt kunde prata om en del viktiga saker mellan roligt prat om andra saker.

Då blev jag stolt och nöjd över mig själv.

Andra dagar blir jag bara så väldigt trött på att det bara är jag själv som uppskattar mina arbetsinsatser. Ofta finns det ju liksom ingen annan som är med, och kan tycka att jag gör ett bra jobb. Fast även när det verkligen är någon annan med, en kollega eller en anhörig eller någon myndighetsperson, så känns det som om ribban för uppskattande beröm är satt så högt att det är självklart att ingen når upp till den - och framförallt: att ingen ska eller bör nå upp till den. Och gör man då det i alla fall, då kanske det snarast skapar misstänksamhet?

I sådana här branscher är det ont om ekonomiska belöningar - sådan har jag sällan sett något av i alla fall. Så det är ju framförallt vårdtagarnas uppskattning som är belöningen och drivkraften för oss som arbetar.

Då kan man fråga sig:
Är det bra eller dåligt?

De otacksamma invandrarna

Paulina Neuding har en rätt förskräcklig kolumn på ledarsidan i dagens SvD. Hennes slutkläm är:

Vi vet att diskriminering och polisvåld förekommer. Analysen bör ändå rymma det faktum att Rosengård är ett område som präglas av en generositet gentemot människor i nöd som förmodligen saknar motstycke i världen.

Det vore säkert möjligt att tolka henne välvilligt. Men det hjälper inte. Hennes kolumn för fram ett budskap som är direkt destruktivt för landet. Legitim kritik sveps undan med att Sverige är världsbäst.

Vi som har ett icke-nordiskt utseende, och de som har icke-svenska namn, liksom de som tillhör andra religioner än de lutherska samfundens, vi borde ha rätten att bli likaberättigade medborgare i Sverige - inte bara på pappret, utan i verkligheten också.

Kritik mot diskriminering är legitim. Diskrimineringen på både arbetsmarknad och bostadsmarknad förstärker den bostadssegregering som i förlängningen leder till fortsatt diskriminering. På det sättet är risken stor att arbetslöshet, kriminalitet och fattigdom ärvs från generation till generation. Och därmed skapas också grogrund för rasistiska föreställningar om att vissa människor skulle vara mindre kapabla, och att segregeringen och diskrimineringen vore helt berättigad och naturlig.

Så får det inte bli!

Sverige har en lång tradition av att införa progressiva idéer i lagboken redan innan det egentligen funnits en majoritet för dem i den allmänna opinionen. Bästa exemplen är antagligen förbudet mot barnaga och partnerskapslagen för homosexuella. Folket har följt sina demokratiskt valda ledare, och i efterhand tagit till sig de progressiva lagarna.

Frågan är:
Kan det folkliga motståndet mot främlingar lagstiftas bort på samma sätt?
Motståndet mot Sveriges stora mottagande av flyktingar (och  deras anhöriga) är stort. Nästan dubbelt så många tycker att flyktingmottagandet bör bli mindre, jämfört med andelen som vill öka mottagandet eller helt enkelt behålla dagens ambitionsnivå.
[Källa: SOM-Institutet, Svenska trender 1986-2009, sid. 49]

Kroksbäck

Då är det viktigt att välja vilka frågor som ska prioriteras i debatten. Viktigast är att komma åt grogrunden för främlingsfientligheten. Ett av de mera lyckade projekten, och minst kostsamma, har varit bussningen av elever från den mycket invandrartäta stadsdelen Kroksbäck i Malmö till den lika invandrarglesa stadsdelen Limhamn.

Det viktiga med bussningsprojektet var inte att just dessa elever fick uppleva fördelarna med integration, utan att det gick att visa hur viktigt det är att motverka segregering. Kroksbäckselevernas skolprestationer förbättrades utan att Limhamnselevernas prestationer försämrades. Bland annat halverades andelen elever från Kroksbäck som bokstavligen misslyckades med grundskolan. Det vill säga: andelen som gick ut grundskolan utan att ha behörighet att fortsätta på gymnasiet minskade från 36% till 20%.

På den linjen måste Sverige fortsätta.

Det är konstruktiva förslag vi behöver diskutera.
Vi ska inte låta bli att kritisera det som är fel, men vi måste anstränga oss mera för att vinna gehör för de nödvändiga förändringarna och ägna oss mindre åt att underblåsa motsättningarna mellan grupperingar och partier.