söndag 29 januari 2012

Ska vi förvisa "Vård, skola, omsorg!" till historiens vindskammare?

De senaste årtiondena har vård, skola och omsorg dragits med försämrade resultat.
Och som för att dölja det har samma årtiondes mest uttjatade politiska slogan varit just "Vård, skola, omsorg!"

Få har ställt frågan Hur?
Och ännu färre har frågat om prioriteringar inom (och mellan) vård, skola, och omsorg.

Denna slogan, "Vård, skola, omsorg!", har alltså snarast haft en fördummande och inskränkande effekt på den politiska debatten - eller på det politiska samtalet om man så vill. Det är ju absolut ingen som menar att vi inte ska prioritera "Vård, skola, omsorg!"

Det finns ett par besvärliga problem med att säga att vi ska satsa på detta:

Vi satsar redan på det.

Vi satsar riktigt mycket, om man jämför med många andra länder.

Står resultatet i proportion till insatsen?
Det är däremot en relevant fråga.

Det andra stora problemet med denna slogan är att satsning på skolan befinner sig i en helt annan position i kedjan av orsaker och verkan än satsning på vård och omsorg. Satsningar på skolan möjliggör att vårt samhälle i framtiden ska kunna fortsätta satsa på vård och omsorg. Att idag prioritera vård och omsorg i förhållande till skolor och universitet, det är det samma som att nedprioritera skolan, vilket vore att såga av den gren vi sitter på.

Arbetslösheten är destruktiv
Ett lite annorlunda sätt att satsa på barnen, som jag själv tror är själva nyckeln till samhällets nutida problem, det är arbetslösheten - och diskrimineringen på arbetsmarknaden.

Många barn växer upp omgivna av hopplöshet och väldigt låga förväntningar. De känner få eller inga som har ett hederligt arbete, och de kan inte se att de själva skulle ha några chanser att bli accepterade i samhället.

Hur skulle det vara möjligt att ändra på det?

Bortsett från att en arbetstidsförkortning av ett eller annat slag förhoppningsvis skulle hjälpa till att få ned arbetslösheten, så är jag övertygad om att Sverige som det ser ut i vår tid måste bli en meritokrati.

Det får inte längre handla om personliga kontakter och rätt efternamn när företag och myndigheter rekryterar. Om rekrytering inte sker internt, så måste det bli regel att grunda sig på uteslutande objektiva kriterier - därmed främst på formella meriter och, i andra hand, antal år av väl vitsordat arbete.

Men förutsättningen är så klart att vi verkligen vill minska på arbetslöshet och diskriminering. Vilka av oss vill det på allvar? Det är en fråga väl värd att grunna på.



p.s.
Du kanske undrar vad jag menar med arbetstidsförkortning?
För att inte bli långrandig så försöker jag fatta mig kort:

Arbetslösheten motsvarar ungefär 150 arbetade veckor om man slår ut den på dem som arbetar.

En arbetstidsförkortning som tas ut i form av kortare arbetsdagar kommer att slå mycket ojämnt mot olika grupper av arbetstagare. Många kommer att förväntas utföra dagens arbete på 90% av arbetstiden. Det ger inte så mycket sänkt arbetslöshet!

En arbetstidsförkortning i form av hela lediga veckor eller månader, däremot, innebär att vikarier måste tillsättas. Och därmed till sänkt arbetslöshet samtidigt som många människor får chansen att tillfälligt prova på att vikariera i andras ställe - vilket i många fall kommer att leda till att rätt man fortare och lättare kan hamna på rätt plats.

Vi har ett gemensamt behov av att folkpensionsåldern luckras upp så att fler ska klara att arbeta efter 65-årssträcket.

För att fler ska klara dels att arbeta fram till sin 65-årsdag, dels efter den, skulle medelålders löntagare behöva mera av återhämtningsperioder - litegrann som systemet med Kur länge fungerade i Västtyskland.

Min förhoppning är därför att de där 150 veckorna fördelas på medelålders arbetstagare enligt principen: 48-åringen får en extra ledig vecka, 49-åringen två veckor, ...64-åringen får 17 årligen lediga veckor som alla ersätts ur pensionssystemet, och som kommer i tillägg till den enskildes avtalade semesterveckor.

Detta skulle medföra en mera gradvis övergång till livet som pensionär, det skulle säkert medföra ett minskat behov av sjukskrivningar och förtidspensionering, och det skulle dessutom kanske stimulera löntagare vars barn flugit ut att göra större avsättningar till pensionssystemet - vilket i sig vore bra och lämpligt!

onsdag 25 januari 2012

Frågor som socialdemokrater kanske diskuterar?

Carin Jämtin - partisekreterare och tillfällig partiledare
Jag undrar väldigt mycket över vad det är som socialdemokrater diskuterar sinsemellan numera.

Det har nu gått över fem år sedan den socialdemokratiska minoritetsregeringen förlorade. Brukar socialdemokrater diskutera vad det var i den socialdemokratiska politiken som förlorat väljarstöd, och vad det var i allianspartiernas budskap som lockade mera?

Är exempelvis människans förändring av miljön på vår planet sådant som man diskuterar? Eller är det illojalt och osolidariskt att erkänna att miljöpartiet kan tänkas ha fog för vissa farhågor?

Diskuterar man om den så kallade barnfattigdomen är ett icke-problem eller ett verkligt problem?

Talar man om kollektivtrafikens tillkortakommanden som får många familjer att känna större behov av privata bilar?

Är utförsäkringarna något som är viktigt för socialdemokraterna, eller är det en fråga som bara står i vägen för chanserna att nå Makten eftersom de åtråvärda väljarna tillhör medelklassen och alls inte vill störas av tal om fattiga, utslagna och andra olyckliga?

Intresserar sig kanske socialdemokrater för bristen på framtidstro och fysisk trygghet hos underklassen i förorternas miljonprogramsområde? Eller blir den intressant och relevant först när den fysiska otryggheten spritt sig till socialdemokraternas bostadsområden och i form av tilltagande förstörelse i offentliga miljöer, gäng-slagsmål, personrån, bilbränder, inbrott och en och annan skottlossning?

Talar socialdemokrater om att äldrevården faktiskt inte varit sådär överdrivet bra de senaste årtiondena, och inte verkar bli bättre, direkt? Funderar man på om detta är oundvikligt, eller något som det går att ändra på?

När socialdemokrater talar med varandra, händer det då att resultaten i grund-, gymnasie- och högskolor dryftas, eller uppfattas sådana samtalsämnen som att kacka i eget bo?

Det där med en rätt så stor och långvarig konjunkturoberoende arbetslöshet, är det något som man diskuterar, eller upplevs det som irrelevant - arbetslösa brukar väl inte vara aktiva socialdemokrater?

Antagligen finns det inte någon som har en chans att samla in information om stämningarna runtomkring i landet, men risken för att de senaste årens turbulens ska få fler och fler av de ideella socialdemokraterna att tappa engagemanget för det politiska och organisatoriska grovarbetet, den risken är verkligen stor.

Vad är det egentligen man diskuterar, numera, inom partiet?
Nog verkar det som om andra frågor, falangstrider och privata maktstrider, intresserar dagens socialdemokrater mera än dagens samhällsfrågor.

Finns det idag någon fråga som kan få människor att uppleva att Sveriges socialdemokrati skulle vara så viktig att den är värd deras försakelser?

Jag tror inte det, längre.

Jag fruktar att de enda som blir kvar är de som inte har något liv utanför partiet plus några gamlingar som försöker konservera liket i väntan på att socialdemokratin åter ska kunna spela en viktig roll i samhället.