Apropå de arbetslösa som är sämst utbildade

Anhöriginvandringen till Sverige är på väg mot nya rekord. Det är hög tid att fundera över hur vårt samhälle och de anländande ska anpassa sig till varandra. I går fick integrationsminister Erik Ullenhag en utredning om nyanlända kvinnor och anhöriginvandrare på arbetsmarknaden. Det är ett steg i rätt riktning.

En ledare i Dagens Nyheter citerar kritiskt:
"Utredningen ser ett behov av att stärka kompetensen hos korttidsutbildade."

Det är säkert sant, på sätt och vis, att ett sådant behov kan finnas.

Men problemet på arbetsmarknaden i många EU-länder (inklusive Sverige) är snarare att det verkar ha gått inflation i utbildning. Arbetssökande med körkort har större chans att få arbete även om det aldrig någonsin kommer att bli aktuellt att köra någon bil i tjänsten. Och för de enklaste arbetsuppgifter förväntas man hos oss i Sverige ha nioårig grundskola plus treårigt gymnasium.

Resultatet blir att de som av olika skäl inte passar in i ett system där det krävs tämligen lång utbildning för enkla arbetsuppgifter, de blir utstötta ur arbetsmarknaden och ur samhället. Skälen kan vara många olika. Alla människor är faktiskt inte skapta så att de passar i en skolbänk i hela tolv år. Och det blir inte lättare av att både ungdomar och vuxna genomskådar att de där tolv årens skolgång faktiskt inte är speciellt relevanta för de arbeten som de krävs för.

Detta är, bland annat, en grogrund för kriminalitet och mafiastrukturer.

När t.ex regeringsutredningar uttrycker sig som om de korttidsutbildade inte får arbete eftersom de är lågutbildade, då är det närmast ett självbedrägeri.

Vi har, för tillfället, en arbetslöshet som SCB uppskattar till 7,4% och i runda tal 375.000 personer. Vad händer efter att kompetensen hos dessa korttidsutbildade stärkts?
Sjunker arbetslösheten då?

Även om det faktiskt är teoretiskt tänkbart, så ska vi inte vara orealistiska. Även om arbetslösheten verkligen skulle sjunka därför att landets konkurrenskraft ökar, så kommer den förändringen att vara marginell. Det kommer fortfarande att handla om i runda tal 375.000 personer som är arbetslösa. I bästa fall kommer de, vars kompetens stärkts, att slå ut andra individer från arbetsmarknaden. I sämsta fall kommer de att besviket upptäcka att de fortsätter vara arbetslösa, trots sin stärkta kompetens.

De som invandrar till Sverige i vuxen ålder, de kommer bara i lyckliga undantagsfall klara av att lära sig en "tillräckligt bra" svenska för att framgångsrikt kunna konkurrera med invandrarbarn som är födda i Sverige men har utländskt modersmål - för att inte tala om konkurrensen med de ungdomar som har svenskt modersmål.

Dagens Nyheter-ledaren skriver helt vettigt:

Indiern Bunker Roy har med sitt barfotauniversitet visat att det går att få också analfabeter att klara ett slags grundnivå för att rita och bygga hus, elektrifiera hela byar genom solcellsenergi och laga skolbarns tänder (DN 9/9). Sett ur det perspektivet ter det sig märkligt att det inte skulle finnas en enda syssla i Sverige som kan utföras utan att man har koll på alla satsdelar och oregelbundna verb.

För att kunna fungera som medborgare är det förstås viktigt att kunna kommunicera både skriftligt och muntligt. Det måste vara målet. Men vägen för dem som har längst dit måste gå parallellt med något slags sysselsättning. Annars slås individer ändå ut.

Det som skulle behövas är mer kreativa arbetsgivare, mindre fyrkantiga fackföreningar och lägre ingångslöner. Den som saknar både utbildning och adekvata språkkunskaper kan inte gå in på samma lön som den som har 12 skolår bakom sig.

Här kommer vi närmre en lösning.

DN-ledaren vill visserligen kasta tesen om "lika lön för lika arbete" på historiens skräphög.
Under mantelfållen anar man bockfoten!

Det vore ju helt tillräckligt att konstatera att det inte är lika arbete som utförs av någon som gått 12 år i svensk skola jämfört med någon som varit analfabet till vuxen ålder.

I många yrken är språklig och kulturell kompetens verkligen en del av arbetet. Det handlar inte bara om att kunna ta till sig arbetsledningens instruktioner och att kunna tolka det outsagda från kollegor och överordnade. Det handlar ofta om att i tal, skrift och med mimik kommunicera med vårdtagare och kunder.

Om ens arbetsgivare vänder sig till somaliska kunder/klienter så är det en viss sorts språklig och kulturell kompetens som är värdefull. Det påverkar givetvis vem som blir anställd.

Sak samma om kunderna/klienterna är invandrare från Finland. Vissa etniska grupper är tillräckligt stora (åtminstone i vissa städer) för att några arbetstagare ska kunna omsätta sådan kompetens i inkomstbringande arbete.

Men för de allra flesta gäller motsatsen:

• Den som är född utomlands, och därför har ett annat modersmål än svenska, den har ett handikapp på arbetsmarknaden. Den som är född i landet men i en familj vars hemspråk är ett annat än svenska, och därför har ett främmande modersmål, den har nog också ett handikapp, även om det är lättare.
• Att ha ett utländskt efternamn är ett handikapp, oavsett hur bra man talar. Att ha ett avvikande utseende, genom t.ex hudfärg eller klädsel, kan i många fall också vara ett handikapp.
• Andra exempel på handikapp kan vara att ha luckor i sitt CV, kanske på grund av sjukdom, att ha avbrutit påbörjade utbildningar, eller att inte ens ha påbörjat utbildningar. 
• Att vara över 45 år gammal, eller kanske till och med över 55 år, det är också ett handikapp, vilket rimmar illa med det samhällsekonomiska behovet att förskjuta pensioneringen mot högre och högre ålder.
• Men störst handikapp av alla är det att tala en bruten svenska.

För vårt samhälles framtids skull är det viktigt att inte skapa permanenta minoriteter som står utanför.
Därför gäller det att se till att sådana handikapp inte hindrar människor från att finna en försörjning.


Men så måste man fråga sig igen:
Kommer sänkta ingångslöner att sänka arbetslösheten?

Nej, att sänka ingångslönerna (även om det blir en sänkning ned till socialbidragsnivå), det kommer nog främst att få den konsekvensen att "botten går ur" arbetsmarknaden, och att vi hamnar i en spiral där först underklassen, sedan arbetarklassen och slutligen medelklassen i tur och ordning får uppleva att bli väldigt mycket fattigare än dem man jämför sig med. Då kommer också botten på bostadsmarknaden att gå ur, och många människor uppleva att de har skulder på sina bostäder som är större än vad bostäderna kan säljas för.

Det kan finnas starka skäl för fackföreningarna att fundera över om det är rätt taktik att försöka hålla ingångslönerna så höga som möjligt, och spannet mellan ingångslön och slutlön så litet som möjligt. Själv är jag mycket tveksam till det. Men skälen för att sänka ingångslönen och vidga lönespannet, det skälet bör vara att det upplevs som rättvisare av fackets medlemmar. Ska man istället försöka sänka arbetslösheten med sådana metoder, då lär det ta en ände med förskräckelse.

Det vore mycket viktigare att fundera ut hur hela befolkningen ska kunna sättas i arbete, istället för att lägga ned ansträngningar på att hjälpa människorna på samhällets botten att konkurrera med varandra - om vem som ska slippa bli utslagen det här året, typ!

Därför bör vi snarare tänka i banor av obligatorisk arbetslivspraktik, säg 20 timmar i veckan, för alla som varit arbetslösa mera än, säg, tre månader. Och rabatt på de sociala avgifterna när någon blir fast anställd efter sådan praktik. Samt någon form av arbetstidsreform för att bättre dela på arbete och ledighet.

Kan 7,4% arbetslöshet minska?

Du kanske undrar vad jag menar med arbetstidsförkortning?
För att inte bli långrandig så försöker jag fatta mig kort:

Arbetslösheten motsvarar ungefär 150 arbetade veckor, om man slår ut den på dem som arbetar.

En arbetstidsförkortning som tas ut i form av kortare arbetsdagar kommer att slå mycket ojämnt mot olika grupper av arbetstagare. Många kommer att förväntas utföra dagens arbete på 90% av arbetstiden. Det ger inte så mycket sänkt arbetslöshet!

En arbetstidsförkortning i form av hela lediga veckor eller månader, däremot, innebär att vikarier måste tillsättas. Och därmed leda till sänkt arbetslöshet samtidigt som många människor får chansen att tillfälligt prova på att vikariera i andras ställe - vilket i många fall kommer att leda till att rätt man fortare och lättare kan hamna på rätt plats.

Vi har ett gemensamt behov av att folkpensionsåldern luckras upp så att fler ska klara att arbeta efter 65-årssträcket.

För att fler ska klara av att arbeta dels fram till sin 65-årsdag, dels efter den, skulle medelålders löntagare behöva mera av återhämtningsperioder - litegrann som systemet med Kur länge fungerade i Västtyskland.

Min förhoppning är därför att de där 150 veckorna fördelas på medelålders arbetstagare enligt principen: 48-åringen får en extra ledig vecka, 49-åringen två veckor, 50-åringen får tre, ...och 64-åringen får 17 årligen lediga veckor i tillägg till den enskildes avtalade semesterveckor.

Under de lediga veckorna har man ju levnadsomkostnader som alltid annars. Hur ska man klara dem?

Om man kopplar ersättningen till pensionssystemet, så att ersättningen per vecka blir densamma som man hade fått klara sig på som pensionär, då skulle flera syften uppnås: Den enskilde skulle vänja sig vid pensionens storlek och ha en klar uppfattning före pensioneringen om hur ekonomin påverkas. Genom att varje år bli påmind om hur stor eller liten ens pension kommer att bli, så stimuleras man att göra större avsättningar till pensionssystemet - vilket i sig vore bra och lämpligt!

Detta skulle medföra en mera gradvis övergång till livet som pensionär, och säkert medföra ett minskat behov av sjukskrivningar och förtidspensionering.

Är det hårfärg som "räddat kvar" Haddile i Sverige?

Det är sällan jag förmår uppskatta det som Hanne Kjöller skriver.

Idag är ett undantag: Hon påminner om att Haddile-folkstormen inte uppstått när andra barn tvingats flytta från sina fosterhem till sina biologiska föräldrar.

Kjöller har lyckats belysa flera relevanta problem.
Och hon har förbättrat den svenska debatten.
Läs gärna hennes ledare!

Men givetvis, som vanligt, har Hanne Kjöller fått en hel del om bakfoten.
Hon avslutar:

Intressant är också att det uppenbart krävs ett mörkhårigt barn för att den ska aktualiseras.

Ja, Kjöller kan ha en poäng i att det verkar finnas människor runtomkring henne som reagerar "anti-rasistiskt" och ser mörkhåriga barn som en symbol för förtryckta folk.

Men då befinner sig Kjöller i den mycket säregna kulturelitistiska ekokammaren på Södermalm.

Resten av oss ser att det handlar om att utsätta en tvååring för ett abrubt språk- och kulturbyte. Just i Sverige, där 70.000 finskspråkiga barn fosterhemsplacerades i svenskspråkiga familjer under andra världskriget, bör detta väcka starka känslor.

Och att det handlar om att skicka flickan från den fosterfamilj som är den enda familj hon känner - till ett barnhem!

Hanne Kjöller lyckas också (naturligtvis!) blanda ihop folkslag och medborgarskap när hon menar att flickan som har franskt medborgarskap skulle ha fransk etnicitet.

Kjöller må ha stort förtroende för Frankrike som nation, och känna sig ställföreträdande förnärmad över att människor runtomkring henne jämställer kulturnationen Frankrike med det Afrika och det Asien som vi i vår välvilja vill rädda så många människor som möjligt ifrån - genom att vara världsbäst i humanitär invandring.

Men många andra svenskar ser nog snarare Frankrike som ett land som man inte känner och inte har insyn i. Placering på barnhem i Sverige hade nog inte väckt riktigt samma reaktioner som de långtgångna planerna, vilka folkstormen faktiskt förmådde modifiera, på att skicka Haddile Khemice till barnhem i Frankrike.

Ska vi förvisa "Vård, skola, omsorg!" till historiens vindskammare?

De senaste årtiondena har vård, skola och omsorg dragits med försämrade resultat.
Och som för att dölja det har samma årtiondes mest uttjatade politiska slogan varit just "Vård, skola, omsorg!"

Få har ställt frågan Hur?
Och ännu färre har frågat om prioriteringar inom (och mellan) vård, skola, och omsorg.

Denna slogan, "Vård, skola, omsorg!", har alltså snarast haft en fördummande och inskränkande effekt på den politiska debatten - eller på det politiska samtalet om man så vill. Det är ju absolut ingen som menar att vi inte ska prioritera "Vård, skola, omsorg!"

Det finns ett par besvärliga problem med att säga att vi ska satsa på detta:

Vi satsar redan på det.

Vi satsar riktigt mycket, om man jämför med många andra länder.

Står resultatet i proportion till insatsen?
Det är däremot en relevant fråga.

Det andra stora problemet med denna slogan är att satsning på skolan befinner sig i en helt annan position i kedjan av orsaker och verkan än satsning på vård och omsorg. Satsningar på skolan möjliggör att vårt samhälle i framtiden ska kunna fortsätta satsa på vård och omsorg. Att idag prioritera vård och omsorg i förhållande till skolor och universitet, det är det samma som att nedprioritera skolan, vilket vore att såga av den gren vi sitter på.

Arbetslösheten är destruktiv
Ett lite annorlunda sätt att satsa på barnen, som jag själv tror är själva nyckeln till samhällets nutida problem, det är arbetslösheten - och diskrimineringen på arbetsmarknaden.

Många barn växer upp omgivna av hopplöshet och väldigt låga förväntningar. De känner få eller inga som har ett hederligt arbete, och de kan inte se att de själva skulle ha några chanser att bli accepterade i samhället.

Hur skulle det vara möjligt att ändra på det?

Bortsett från att en arbetstidsförkortning av ett eller annat slag förhoppningsvis skulle hjälpa till att få ned arbetslösheten, så är jag övertygad om att Sverige som det ser ut i vår tid måste bli en meritokrati.

Det får inte längre handla om personliga kontakter och rätt efternamn när företag och myndigheter rekryterar. Om rekrytering inte sker internt, så måste det bli regel att grunda sig på uteslutande objektiva kriterier - därmed främst på formella meriter och, i andra hand, antal år av väl vitsordat arbete.

Men förutsättningen är så klart att vi verkligen vill minska på arbetslöshet och diskriminering. Vilka av oss vill det på allvar? Det är en fråga väl värd att grunna på.



p.s.
Du kanske undrar vad jag menar med arbetstidsförkortning?
För att inte bli långrandig så försöker jag fatta mig kort:

Arbetslösheten motsvarar ungefär 150 arbetade veckor om man slår ut den på dem som arbetar.

En arbetstidsförkortning som tas ut i form av kortare arbetsdagar kommer att slå mycket ojämnt mot olika grupper av arbetstagare. Många kommer att förväntas utföra dagens arbete på 90% av arbetstiden. Det ger inte så mycket sänkt arbetslöshet!

En arbetstidsförkortning i form av hela lediga veckor eller månader, däremot, innebär att vikarier måste tillsättas. Och därmed till sänkt arbetslöshet samtidigt som många människor får chansen att tillfälligt prova på att vikariera i andras ställe - vilket i många fall kommer att leda till att rätt man fortare och lättare kan hamna på rätt plats.

Vi har ett gemensamt behov av att folkpensionsåldern luckras upp så att fler ska klara att arbeta efter 65-årssträcket.

För att fler ska klara dels att arbeta fram till sin 65-årsdag, dels efter den, skulle medelålders löntagare behöva mera av återhämtningsperioder - litegrann som systemet med Kur länge fungerade i Västtyskland.

Min förhoppning är därför att de där 150 veckorna fördelas på medelålders arbetstagare enligt principen: 48-åringen får en extra ledig vecka, 49-åringen två veckor, ...64-åringen får 17 årligen lediga veckor som alla ersätts ur pensionssystemet, och som kommer i tillägg till den enskildes avtalade semesterveckor.

Detta skulle medföra en mera gradvis övergång till livet som pensionär, det skulle säkert medföra ett minskat behov av sjukskrivningar och förtidspensionering, och det skulle dessutom kanske stimulera löntagare vars barn flugit ut att göra större avsättningar till pensionssystemet - vilket i sig vore bra och lämpligt!

Frågor som socialdemokrater kanske diskuterar?

Carin Jämtin - partisekreterare och tillfällig partiledare

Jag undrar väldigt mycket över vad det är som socialdemokrater diskuterar sinsemellan numera.

Det har nu gått över fem år sedan den socialdemokratiska minoritetsregeringen förlorade. Brukar socialdemokrater diskutera vad det var i den socialdemokratiska politiken som förlorat väljarstöd, och vad det var i allianspartiernas budskap som lockade mera?

Är exempelvis människans förändring av miljön på vår planet sådant som man diskuterar? Eller är det illojalt och osolidariskt att erkänna att miljöpartiet kan tänkas ha fog för vissa farhågor?

Diskuterar man om den så kallade barnfattigdomen är ett icke-problem eller ett verkligt problem?

Talar man om kollektivtrafikens tillkortakommanden som får många familjer att känna större behov av privata bilar?

Är utförsäkringarna något som är viktigt för socialdemokraterna, eller är det en fråga som bara står i vägen för chanserna att nå Makten eftersom de åtråvärda väljarna tillhör medelklassen och alls inte vill störas av tal om fattiga, utslagna och andra olyckliga?

Intresserar sig kanske socialdemokrater för bristen på framtidstro och fysisk trygghet hos underklassen i förorternas miljonprogramsområde? Eller blir den intressant och relevant först när den fysiska otryggheten spritt sig till socialdemokraternas bostadsområden och i form av tilltagande förstörelse i offentliga miljöer, gäng-slagsmål, personrån, bilbränder, inbrott och en och annan skottlossning?

Talar socialdemokrater om att äldrevården faktiskt inte varit sådär överdrivet bra de senaste årtiondena, och inte verkar bli bättre, direkt? Funderar man på om detta är oundvikligt, eller något som det går att ändra på?

När socialdemokrater talar med varandra, händer det då att resultaten i grund-, gymnasie- och högskolor dryftas, eller uppfattas sådana samtalsämnen som att kacka i eget bo?

Det där med en rätt så stor och långvarig konjunkturoberoende arbetslöshet, är det något som man diskuterar, eller upplevs det som irrelevant - arbetslösa brukar väl inte vara aktiva socialdemokrater?

Antagligen finns det inte någon som har en chans att samla in information om stämningarna runtomkring i landet, men risken för att de senaste årens turbulens ska få fler och fler av de ideella socialdemokraterna att tappa engagemanget för det politiska och organisatoriska grovarbetet, den risken är verkligen stor.

Vad är det egentligen man diskuterar, numera, inom partiet?
Nog verkar det som om andra frågor, falangstrider och privata maktstrider, intresserar dagens socialdemokrater mera än dagens samhällsfrågor.

Finns det idag någon fråga som kan få människor att uppleva att Sveriges socialdemokrati skulle vara så viktig att den är värd deras försakelser?

Jag tror inte det, längre.

Jag fruktar att de enda som blir kvar är de som inte har något liv utanför partiet plus några gamlingar som försöker konservera liket i väntan på att socialdemokratin åter ska kunna spela en viktig roll i samhället.

Nytt kommando: "Mitt tempo!"

JJag kan inte visa det på bild, tyvärr, men igår och idag har vi mest tränat på ett ny-uppfunnet (eller ny-upptäckt?) kommando:
"Mitt tempo!"

Viggo har (med viss hjälp av lite hundgodis och ett grisöra) snabbt insett att jag önskar att han håller sig antingen bakom eller också jämte mig när vi går på asfalterade vägar.

Det är alltså inte så att jag försöker hitta ett nytt ord för "Fot!"

För mig får Viggo gärna hoppa omkring bredvid vägen, och han får gärna nosa på saker som jag inte orkar stanna och intressera mig för, men jag vill inte att han lufsar på före mig. Inte på landsvägar.

Vi går nu inte på asfalterade vägar så ofta, så det är ingen överdrivet stor uppoffring för honom.

Men han verkar snabbt ha tagit till sig kommando-ordet!

Det imponerade och gladde mig.

Först hade jag försökt, i mera än en vecka, att få honom att förstå att jag inte kom att gå fortare bara för att han drog i kopplet. Det funkade inte så bra. ...eller rättare sagt: Det funkade bättre och bättre, men framgången var långsam.

Nu, plötsligt, har poletten trillat ned. När han går utan koppel!

Vi har det ju så lyxigt att det där kopplet sällan behövs. I varje fall inte många minuter i taget.

Men just idag råkade jag ta miste i ett vägskäl, och vi fick gå ett par kilometer på en asfalterad väg.

Först, kanske nästan 1½ kilometer, tränade vi alltså kommandot "Mitt tempo!" - vilket funkar över förväntan. Men till slut tröttnade Viggo på mitt låga tempo, och jag tröttnade på att gång på gång försöka påminna honom, så då fick det bli koppel i alla fall. Jag höll Viggo med rätt så stramt koppel på min vänstra sida, och med vänster hand. Det gick hur bra som helst. Han höll alltså mitt tempo, fast nu var han kopplad istället.

(Och den kanske en och en halva meter koppel som var kvar, samlad i min högra hand, den behövdes ju ibland: när Viggo ville nosa på något som jag inte var intresserad av.
...särskilt inte om det var på andra sidan ett blött dike.)


När vi sedan, strax efter solnedgången, gick för att hämta posten och stänga för värphönsen som bor en kvarts kilometer bort, då var det helt klart att Viggo var överens med mig. Han höll sig lugnt vid min sida de meter som det är allmän asfalterad väg. Jag behövde inte ens berätta det för honom.

Han verkar har förstått!

Kanske borde han fått ett grisöra till.

Jag har nästan lite dåligt samvete nu.

Beröm till Viggo och Sjukvårdsupplysningen

Har precis haft ett helt underbart samtal med sjuksköterska på sjukvårdsupplysningen. ♥

Hon klev ut ur sin roll en liten, liten smula - (för att jag behövde det) - men i huvudsak var hennes insats att hon kollade i FASS. Det hade jag också kunnat göra själv, men det kändes mycket bättre att Någon Annan gjorde det åt mig. Inte för att jag är lat, utan för att man lätt "filtrerar" informationen när man är smärtpåverkad patient. Man vill ju att det ska gå bra att ta "bara ett slags piller till" - och att det ska hjälpa - och då är det lite för lätt att bortse från varningar om interaktioner och toxicitet.

Vi kom, mer eller mindre tillsammans, fram till att när Orudis Retard plus Alvedon inte hjälper så kan man lägga till Treo, och när det inte hjälper tillräckligt så är det bättre att lägga till Voltaren först, innan man går upp ett snäpp till: till opioidanalgetika.

På ett sätt kan man ju säga att det där hade jag ju kunnat komma fram till själv - eller rent av att det är precis det som jag själv sagt till patienter gång på gång under i princip hela min yrkesverksamma tid (fast givetvis med hänvisning till ordinerande läkare). Men nu är jag i det här fallet inte i sjukvårdspersonalens roll, och då behöver till och med en sådan som jag få lite professionellt stöd, kändes det som!

Bakgrunden är att Orudis Retard verkligen fungerar bra för mig! Det är sällan som jag behöver lägga till något över huvud taget. Men just nu behövs det. Kanske för att det är höst, kanske för att kontakter med försäkringskassan stressat och stressar mig. Men framför allt eftersom jag i min egenskap av ställföreträdande husse, medan Chefen är på tjänsteresa, måste kunna hålla Viggos koppel i händerna.
- Och det är inte så lätt när fingrarna gör ont och inte vill vara med om det där
- Inte Nu Igen!

Så Viggo och jag övar mycket på vår samhörighet och rangordning, och på att han ska känna sig trygg och uppskattad nära mig. För att koppel ska behövas så lite som det bara går! ☺

Under vår promenad, idag på nya obekanta skogsvägar, störde vi plötsligt en hund på en gård något hundratal meter bort. Medan den skällde upphetsat övade Viggo och jag på kommandot "Ligg!"

Sedan tystnade gårdshunden, och vi gick lugnt vidare.

Jag tror att Viggo har fattat att hans husse är min husse också. Jag vet inte säkert om Viggo skiljer på begreppen Husbonn och Husse, men misstänker att de egentligen är synonymer för människor också, så varför skulle de inte vara synonyma för en hund som Viggo?