Jag är inte alls nöjd med hur ordet "rasism" har kommit att få en allt vidare betydelse i svensk debatt.
Jag växte upp i en villaförort till Lund och Malmö som heter Staffanstorp.
Staffanstorp var ett stationssamhälle till 1970, en järnvägsknut lägligt placerad vid en gästgivargård i en korsning mellan två landsvägar – den mellan Malmö och Simrishamn samt den från Trelleborg till Lund-Helsingborg. Med järnvägen kom industri som idag är (i princip) helt nedlagd. Där, på den så kallade Lundaslätten mellan Öresund och Romelåsen med Sveriges allra bördigaste jordbruksmark, är jordbrukets historia mångtusenårig.
Nå, socknarnas bönder kom på 1950-talet på att de tjänade mera pengar på att sälja marken som tomtmark än genom att odla på den, så orten växte – till idag 14 000 invånare. Rätt länge förblev maktbalansen mellan kommunens ledande bönder och de inflyttade rätt jämn, och alla var optimistiska och framsynta. Man satsade ordentligt på t.ex. nya skolor, och dessa fick gott rykte och attraherade riktigt bra lärare som verkligen ville något mera än genomsnittet. Skolorna kom att gå i bräschen när folkskola och realskola ersattes av först enhetsskola och sedan grundskola.
I slutet av 1960-talet kom de första tecknen på vad som kallades pennalism, inte minst efter ett omtalat självmord (med reservation för att mitt minne är vagt och att jag inte idag gått tillbaka till några gamla tidningslägg). I vilket fall som helst så blev frågan om elevernas psykiska miljö på ortens högstadieskola aktualiserad och uppmärksammad, men det visade sig svårt att göra något mera verkningsfullt än att förklara för ungdomarna att ”man måste vara snäll mot varandra”.
Jag var elevrådsordförande på en av mellanstadieskolorna vars elever fortsatte till den där högstadieskolan med ett något försämrat rykte. Mitt intryck och min erfarenhet var, att det verkligen fanns en vilja att lösa de uppenbara problemen, samtidigt som många lite försynt undrade om de verkligen var lösbara: Pojkar är nu som pojkar är…
När jag själv kom till högstadieskolan i fråga blev min slutsats att de i varje fall inte var lättlösta.
Det jag såg var en uppdelning i solidariska grupperingar där den ena utgjordes av de inflyttade, kortfattat ”villabarnen”, och den andra av landsbygdsungdomen. För att uttrycka det milt så saknades förutsättningar för ömsesidig identifikation och därmed för ömsesidig respekt.
Många, troligen de allra flesta av villabarnen, hade farföräldrar och/eller morföräldrar kvar på landsbygden. Men föräldrarna hade utbildat sig, gjort en klassresa, och fått råd att bo i villaförort.
Och landsbygdsungdomen kunde ju med egna ögon se att deras territorium togs över av främlingar som inte delade deras kultur, eller språk, och som dessutom inte respekterade dem.
Behöver jag skriva så mycket mera egentligen?
Är inte parallellen till den idag så omtalade ”rasismen” i Sverige tydlig nog.
För givetvis klädde de båda grupperna sin konflikt också i termer som med dagens språkbruk hade kallats rasistiskt. Villabarnen talade gärna om hur lantbrukarbarnen måste vara inavlade och ha drabbats av CP i samband med hemförlossningar, och lantisarna var inte sämre de!
torsdag 10 mars 2011
lördag 19 februari 2011
Vem är det som uppskattar när man gör ett bra jobb?
Jag hade ett rätt underbart möte med en paranoid schizofreniker i förrgår.
Jag hade tid att ta det lugnt. Att bara lugnt lyssna och ta emot hans beskyllningar, och säga emot så lite som möjligt fastän de är rätt så verklighetsfrämmande. Det är ofta en bra och effektiv metod.
Och efter en timme började han vända. Från att ha gjort aggressiva utfall mot allt och alla (inklusive mot mig, så klart) blev han alltmera harmonisk. Sedan hade vi en rätt rolig avslutande halvtimme, då vi faktiskt kunde prata om en del viktiga saker mellan roligt prat om andra saker.
Då blev jag stolt och nöjd över mig själv.
Andra dagar blir jag bara så väldigt trött på att det bara är jag själv som uppskattar mina arbetsinsatser. Ofta finns det ju liksom ingen annan som är med, och kan tycka att jag gör ett bra jobb. Fast även när det verkligen är någon annan med, en kollega eller en anhörig eller någon myndighetsperson, så känns det som om ribban för uppskattande beröm är satt så högt att det är självklart att ingen når upp till den - och framförallt: att ingen ska eller bör nå upp till den. Och gör man då det i alla fall, då kanske det snarast skapar misstänksamhet?
I sådana här branscher är det ont om ekonomiska belöningar - sådan har jag sällan sett något av i alla fall. Så det är ju framförallt vårdtagarnas uppskattning som är belöningen och drivkraften för oss som arbetar.
Då kan man fråga sig:
Är det bra eller dåligt?
Jag hade tid att ta det lugnt. Att bara lugnt lyssna och ta emot hans beskyllningar, och säga emot så lite som möjligt fastän de är rätt så verklighetsfrämmande. Det är ofta en bra och effektiv metod.
Och efter en timme började han vända. Från att ha gjort aggressiva utfall mot allt och alla (inklusive mot mig, så klart) blev han alltmera harmonisk. Sedan hade vi en rätt rolig avslutande halvtimme, då vi faktiskt kunde prata om en del viktiga saker mellan roligt prat om andra saker.
Då blev jag stolt och nöjd över mig själv.
Andra dagar blir jag bara så väldigt trött på att det bara är jag själv som uppskattar mina arbetsinsatser. Ofta finns det ju liksom ingen annan som är med, och kan tycka att jag gör ett bra jobb. Fast även när det verkligen är någon annan med, en kollega eller en anhörig eller någon myndighetsperson, så känns det som om ribban för uppskattande beröm är satt så högt att det är självklart att ingen når upp till den - och framförallt: att ingen ska eller bör nå upp till den. Och gör man då det i alla fall, då kanske det snarast skapar misstänksamhet?
I sådana här branscher är det ont om ekonomiska belöningar - sådan har jag sällan sett något av i alla fall. Så det är ju framförallt vårdtagarnas uppskattning som är belöningen och drivkraften för oss som arbetar.
Då kan man fråga sig:
Är det bra eller dåligt?
lördag 12 februari 2011
De otacksamma invandrarna
Paulina Neuding har en rätt förskräcklig kolumn på ledarsidan i dagens SvD. Hennes slutkläm är:
Vi som har ett icke-nordiskt utseende, och de som har icke-svenska namn, liksom de som tillhör andra religioner än de lutherska samfundens, vi borde ha rätten att bli likaberättigade medborgare i Sverige - inte bara på pappret, utan i verkligheten också.
Kritik mot diskriminering är legitim. Diskrimineringen på både arbetsmarknad och bostadsmarknad förstärker den bostadssegregering som i förlängningen leder till fortsatt diskriminering. På det sättet är risken stor att arbetslöshet, kriminalitet och fattigdom ärvs från generation till generation. Och därmed skapas också grogrund för rasistiska föreställningar om att vissa människor skulle vara mindre kapabla, och att segregeringen och diskrimineringen vore helt berättigad och naturlig.
Så får det inte bli!
Sverige har en lång tradition av att införa progressiva idéer i lagboken redan innan det egentligen funnits en majoritet för dem i den allmänna opinionen. Bästa exemplen är antagligen förbudet mot barnaga och partnerskapslagen för homosexuella. Folket har följt sina demokratiskt valda ledare, och i efterhand tagit till sig de progressiva lagarna.
Frågan är:
Kan det folkliga motståndet mot främlingar lagstiftas bort på samma sätt?
Motståndet mot Sveriges stora mottagande av flyktingar (och deras anhöriga) är stort. Nästan dubbelt så många tycker att flyktingmottagandet bör bli mindre, jämfört med andelen som vill öka mottagandet eller helt enkelt behålla dagens ambitionsnivå.
[Källa: SOM-Institutet, Svenska trender 1986-2009, sid. 49]
Då är det viktigt att välja vilka frågor som ska prioriteras i debatten. Viktigast är att komma åt grogrunden för främlingsfientligheten. Ett av de mera lyckade projekten, och minst kostsamma, har varit bussningen av elever från den mycket invandrartäta stadsdelen Kroksbäck i Malmö till den lika invandrarglesa stadsdelen Limhamn.
Det viktiga med bussningsprojektet var inte att just dessa elever fick uppleva fördelarna med integration, utan att det gick att visa hur viktigt det är att motverka segregering. Kroksbäckselevernas skolprestationer förbättrades utan att Limhamnselevernas prestationer försämrades. Bland annat halverades andelen elever från Kroksbäck som bokstavligen misslyckades med grundskolan. Det vill säga: andelen som gick ut grundskolan utan att ha behörighet att fortsätta på gymnasiet minskade från 36% till 20%.
På den linjen måste Sverige fortsätta.
Det är konstruktiva förslag vi behöver diskutera.
Vi ska inte låta bli att kritisera det som är fel, men vi måste anstränga oss mera för att vinna gehör för de nödvändiga förändringarna och ägna oss mindre åt att underblåsa motsättningarna mellan grupperingar och partier.
Vi vet att diskriminering och polisvåld förekommer. Analysen bör ändå rymma det faktum att Rosengård är ett område som präglas av en generositet gentemot människor i nöd som förmodligen saknar motstycke i världen.Det vore säkert möjligt att tolka henne välvilligt. Men det hjälper inte. Hennes kolumn för fram ett budskap som är direkt destruktivt för landet. Legitim kritik sveps undan med att Sverige är världsbäst.
Vi som har ett icke-nordiskt utseende, och de som har icke-svenska namn, liksom de som tillhör andra religioner än de lutherska samfundens, vi borde ha rätten att bli likaberättigade medborgare i Sverige - inte bara på pappret, utan i verkligheten också.
Kritik mot diskriminering är legitim. Diskrimineringen på både arbetsmarknad och bostadsmarknad förstärker den bostadssegregering som i förlängningen leder till fortsatt diskriminering. På det sättet är risken stor att arbetslöshet, kriminalitet och fattigdom ärvs från generation till generation. Och därmed skapas också grogrund för rasistiska föreställningar om att vissa människor skulle vara mindre kapabla, och att segregeringen och diskrimineringen vore helt berättigad och naturlig.
Så får det inte bli!
Sverige har en lång tradition av att införa progressiva idéer i lagboken redan innan det egentligen funnits en majoritet för dem i den allmänna opinionen. Bästa exemplen är antagligen förbudet mot barnaga och partnerskapslagen för homosexuella. Folket har följt sina demokratiskt valda ledare, och i efterhand tagit till sig de progressiva lagarna.
Frågan är:
Kan det folkliga motståndet mot främlingar lagstiftas bort på samma sätt?
Motståndet mot Sveriges stora mottagande av flyktingar (och deras anhöriga) är stort. Nästan dubbelt så många tycker att flyktingmottagandet bör bli mindre, jämfört med andelen som vill öka mottagandet eller helt enkelt behålla dagens ambitionsnivå.
[Källa: SOM-Institutet, Svenska trender 1986-2009, sid. 49]
 |
| Kroksbäck |
Det viktiga med bussningsprojektet var inte att just dessa elever fick uppleva fördelarna med integration, utan att det gick att visa hur viktigt det är att motverka segregering. Kroksbäckselevernas skolprestationer förbättrades utan att Limhamnselevernas prestationer försämrades. Bland annat halverades andelen elever från Kroksbäck som bokstavligen misslyckades med grundskolan. Det vill säga: andelen som gick ut grundskolan utan att ha behörighet att fortsätta på gymnasiet minskade från 36% till 20%.
På den linjen måste Sverige fortsätta.
Det är konstruktiva förslag vi behöver diskutera.
Vi ska inte låta bli att kritisera det som är fel, men vi måste anstränga oss mera för att vinna gehör för de nödvändiga förändringarna och ägna oss mindre åt att underblåsa motsättningarna mellan grupperingar och partier.
onsdag 8 december 2010
Till BLT om modersmålets förfall
Skickat till Blekinge Läns Tidning:
Hej!
Jag och min invandrade make (ja, vi är bögar, och ja, han har bott i Sverige 23 av de senaste 25 åren) vi skummar av vrede.
Vi undrar: Var, om inte i tidningars ledarartiklar, kunde man förvänta sig att finna modellen för god svenska.
Flera gånger om dagen brister vi i skratt eller tårar när någon "journalist" blandar ihop subjektsform med objektsform för pronomina i tredje person pluralis, och nu läser vi dessutom i http://www.blt.se/opinion/ledare/knappast-som-kassetter(2196413).gm att dömda "fått" skadestånd om 30 miljoner kronor. Vad menas med detta?
Vi kan köpvägra er tidning, javisst, och alla andra tidningar också, visst, men den här arrogansen mot skolungdom och invandrare (och invandrarnas barn), den går helt enkelt för långt. Hur ska det vara möjligt att lära sig ett språk som inte ens journalister tar seriöst?
Varför [kraftuttryck] är det ingen redaktör, ingen korrekturläsare, och ingen tidningsägare som bryr sig?
Vi undrar bara: Varför?
Med uppgiven hälsning!
Johan Olofsson med familj
Hej!
Jag och min invandrade make (ja, vi är bögar, och ja, han har bott i Sverige 23 av de senaste 25 åren) vi skummar av vrede.
Vi undrar: Var, om inte i tidningars ledarartiklar, kunde man förvänta sig att finna modellen för god svenska.
Flera gånger om dagen brister vi i skratt eller tårar när någon "journalist" blandar ihop subjektsform med objektsform för pronomina i tredje person pluralis, och nu läser vi dessutom i http://www.blt.se/opinion/ledare/knappast-som-kassetter(2196413).gm att dömda "fått" skadestånd om 30 miljoner kronor. Vad menas med detta?
Vi kan köpvägra er tidning, javisst, och alla andra tidningar också, visst, men den här arrogansen mot skolungdom och invandrare (och invandrarnas barn), den går helt enkelt för långt. Hur ska det vara möjligt att lära sig ett språk som inte ens journalister tar seriöst?
Varför [kraftuttryck] är det ingen redaktör, ingen korrekturläsare, och ingen tidningsägare som bryr sig?
Vi undrar bara: Varför?
Med uppgiven hälsning!
Johan Olofsson med familj
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)